From ta med mig när du går

Rum 149

Rum 149, du kan vila här…

 

Den 30/10 2018, på rum 149. Jag försöker formulera för mig själv allt som händer, i mig. Vissa perioder i livet växer man mer än annars antar jag. Prövningar i tålamod, att möta mindre trevliga saker med förståelse, tydlighet och godhet.
Ta emot allt, men ta ingen skit. Tiden, min tid, ligger som ett öppet hav framför mig och någonstans mitt i sömnstörningar, oro över privata ting så lyser det en sol på insidan. Faktum är att jag svalt en, och att min känsla och längtan över allt som faktiskt är möjligt vinner i hästlängder över det andra. För det andra kan jag välja bort, resa mig över. Alla kan inte det, en del får för mycket skit som en ständig pågående grå gegga, men så är det inte här, för mig.
Det handlar mest om hur jag själv väljer att hantera allt. Allt annat än lätt, men det är görbart. Och jag har hopp. Det bor hopp i mig.

 

Pärlor lull och min fina skrivbok… i asken lägger jag allt som är ömtåligt när jag reser. Tycker om att kunna ställa upp något personligt på rummet. Hänga upp min kimono, låta glasögonen ligga framme även om jag inte ens behöver dem. Lagom med ting. Lagom med saker som stör och berör om du förstår min tanke? Och jag inser att ni måste få bilden av att jag bor på hotell för jämnan.. Så är det inte, såklart. Men för mig, är luftombyte bättre än vilken medicin som helst. Och just det här stället är så mycket hemma för mig att jag ibland undrar. Har jag levt ett tidigare liv och kanske jobbat här, eller bott regelbundet i de stora stiliga rummen på hotell Eggers?
Det finns liksom ett samförstånd mig och väggarna emellan, som jag vill dela med dig.

 


Om kvällen. Jag smiter iväg till Kinahaket på andra sidan spåren, intill Pigalle. Släntrar ”hem” i duggregnet och drar på mig raggsockorna. Såhär års är den gamla fiskbensparketten sval mot mina bara fötter om du vill veta. Allt är autentiskt här. I korridorerna står forfarande gamla möbler som minnen på rad. Det mesta är kärleksfullt återanvänt. Precis som jag uppskattar. 

 

I rum 149 finns en magisk sänghimmel som jag kan nå om jag sträcker mina långa ben. Som att gå tåspets upp och ner på molnen. Tyngdlöst vilande i vittvitt.
Tapeterna sen. Ni skulle se allt det mjukgröna gråvita guldiga i dagsljus helt enkelt. Även om jag ändå trivs bäst i skymningen här för egen del
Ingenting kan nå dig, livet är en saga och det är bara nu nu och nu i spegelvärlden.

 

/Lotta

Skrivandet, längtet och Okens b&b

Tänkte prata lite om skrivandet och längtan idag… Här är jag i bild också, nyvaken från i våras.
Och Okens bed and breakfast, jag har ju helt glömt att visa er detta smultronställe!

Okens B&B Drömma

Fast nu har jag klippt lugg. Själv. 

Okens B&B Drömma

Skrivandet ja. Vad krävas från min sida? Skrivböcker. Livsnödvändigt. Och bra spellistor. Såklart valfri dryck.
Önskar för övrigt att jag kunde sitta framför datorn och lägga ihop orden, men so far har jag inte lyckats alls. Det är något med pennan och pappret, det eller små blixtsnabba sms från mitt hjärta till min hjärna, dessa sparar jag i anteckningar. Rätt ofta förstår jag inte hur jag tänkte, lika ofta hamnar orden under en bild på Instagram.

Finporslin och spröda glas. Skörstarkt, varaktigt tryggt.
Jag tycker väldigt mycket om hotell och ställen över lag där man väljer att inte bara slita ut allt och köpa nytt. Det känns såklart hållbart och vettigt men framför allt genuint och ger tusen gånger mera känsla vare sig du är där för återhämtning, författande eller i bästa fall en romans… 

Okens B&B Drömma kaffe
Kaffe. Bor jag borta och äter ostört tar jag helst mer än en kopp. Känslan när du sitter länge, tallriksklirret, stolsraspandet mot trägolven, ryket ur koppen och det lugna tempot. Dofterna. Skådespel utanför ett fönster. Det vänliga rummet.

Okens B&B Drömma frukost
Ni förstår väl att jag älskar, den här lilla matsalen är så skön! Nästa gång jag åker hit ska skrivbokssidorna fläckas av både vin och kaffe. Jag ska gardera mig, med både tålamod och minst två antika kimonos att hasa runt i.

Okens B&B Drömma Lotta Lundberg
Hösten. Den här årstiden. Vissa får vårkänslor på ja, våren. Mina kommer minst lika ofta i september. Det är något med ljuset och allt som tvingas släppa taget. Mer dekadens. förfall. Mindre perfekt. Ärligare. Rakare.
Lite sånt som är mera sant när du ändå fyllt 40+
Jag vet att de flesta relationer tar slut runt september men som den optimist jag är kan jag inte låta bli att vrida på det. Kanske det även är då flest människor möts? För första gången eller efter en lång lång tid, liksom på nytt. Man har ju läst och hört om äldre människor som på ålderns höst återupptar tråden med sin ungdoms kärlek. Sånt händer bergis oftare på hösten, när sommaren gjutit in värme och hopp i ett gammalt hjärta. 

Okens B&B Drömma

Iallafall. Hösten är längtan, skrivande och tid för eftertanke i min bok. Det slår aldrig fel för mig, det sköna i att få gömma sig lite i mörkret igen, hur underbar den där sommaren än var…Sånt görs väldigt bra på annan plats än den du kallar ditt hemma. Där din smutvätt eller din disk inte pockar på…
Vad du ska ta med dig?
Packa ner tålamod som sagt, bra pennor och inte många andra planer än just att vara, där. Du är. Och försök släppa ner både axlar, försvar och förväntningar, inte minst på dig själv.
Och på det här stället finns massor av vackra rum att gömma sig för världen i. Det kan jag lova dig även om jag just den där gången med kameran i hand, var lite för upptagen för att få dem att fastna på bild.

Okens B&B Drömma fasad skrivandet

Och nära till stationen i Varberg också. Bara en sådan sak för en billös kvinna som jag själv.

Jag kan ha fel, jag kan ha rätt. 
Men jag vill ändå säga dig, det är en bra tid nu.

/Lo

Djupa kärlek ingen

Det där med orden igen…

Just nu.
Jag läser igen Bodil Malmsten och Ann Jäderlund. Djupa kärlek ingen. Läses. Flyktigt, i mellanrummen. Så djupt ett andetag når, eller tre. Hur många meningar hinner du läsa på dessa varma andedräkter?
Det är smulor kvar på mitt köksbord efter barnens frukost, blommor skriker efter vatten och jag sitter i mitt arbetsrum och skriver uppmuntrande ord till mina vänner och jag skapar plats för mig själv i mitt nya liv. Ibland vill jag kanske säga:
Au revoir Göteborg.
Bonjour något annat.
Men den här stan är jag ju fantastiskt fast i så länge papporna väljer att leva här. Så jag vinkar istället adjö till de vänner som sagt detsamma, och jag släpper taget om arbeten som tär. Då blir det kanske i slutändan, den staden jag vill leva i, ändå.
Och jag har suttit på mitt vidunder till stadsbalkong och avhandlat tre samtal, en ljummen kopp kaffe och en skållhet vit kvarglömd glögg. Innan jag reste mig och gick in hade all snö på räcket hunnit smälta.
Att ställa sig frågan, 

Hur vill jag leva
hur vill jag älska
hur vill jag arbeta
gör jag ständigt dessa dagar.

För mig är transformationen vid vår och höst betydligt större än vid våra tolvslag. En relation börjar inte med giftermålet och ett föräldraskap inte vid förlossningen. Allting är organiskt.
Så som i mig om våren. Och nu är tid för:


Middagar
romantisera sitt egna liv på instagram
fila sina fötter
titta på solnedgångar och mjuka sovande barn
hålla vänners händer
träna sig varm på stadens badanstalt
väga för och emot inför nya möten
arbeta med fotografierna som bränner i huvudet
med texterna som vill ut
och aldrig mera ge sig för lätt, för smicker eller människor som lovar väldigt fint
och inte lita på dem som säger sig vara ärligheten själv
frihet är det mera tid för om något.

Upp till bevis nu. Människa. Liv. Mig själv.
Upp till bevis, på ett brutalt islossande sätt, på ett körsbärsblommande doftande av fuktig solvarm jords, vis.

/Drömma-Lotta