Drömma hjärta Eggers – om skrivandet och ömsinta lakan

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hatti-hatti-kimono-sustainability-recycle-vintage-sari-hotell-eggers-dromma-lotta-lundberg-bokmanus

hotell-eggers-rum-127-dromma-lotta-lundberg-skriva-manus-agonist-perfums-floralust-aeosop-hudvård-ekologisk

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-kristallkrona

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-ta-med-mig-när-du-går

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-balkong

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-tulpaner

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sänggavel-sammet-velour

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sammet-ARMCHAIR PARKER
Jag ska börja med att säga att det här är ett så kallat sponsrat inlägg åt hotell Eggers. Och ni som följer mig vet att jag bara samarbetar med dem som ligger mig allra varmast om hjärtat, som jag ändå redan utnyttjar eller hur man ska uttrycka det. Så. När vi nu är klara med det.
Ni vet att jag skriver på ett bokmanus i mina mellanrum? Ingen bör ha missat det på instagram iallafall, som jag pumpar ut budskapet… Det där utpumpandet fungerar nämligen lite som en försäkring, att jag inte ska ge upp, inte släppa taget om en dröm. Orden, min längtan, all sinnlighet och poesin som rör sig som tunga fåglar mellan mina revben vissa dagar. Andra dar som fjäderlätta smekningar från Österlens fjärilar i juli. När ska en sexbarnsmamma och heltidsarbetande kvinna få tiden, att skriva dem? Jo om nätterna när jag ändå hämtat ett glas vatten eller baddat någons febriga panna. På helgerna vid frukostbordet (dåligt samvete, aj), på 19-bussens 7 minuter korta färd mot eleverna och på toaletten. Små fragment ur min hand, ner i skrivböcker eller in i mobilen. Mitt språk är ett floddelta som jag vadar genom, ibland tar strömmar tag i mig likt ett kaos och det känns begripligt och nästan skrämmande. Ibland lägger jag mig bara ner och flyter på rygg, med ansiktet vänt mot stjärnhimlar eller mot solglitter mellan pilträdens hårslöjor. Det handlar om rörelse, kärlek och möten.
I höstas fick jag en idé om att fly vardagen då och då, låsa in mig på hotell och skriva mera fokuserat. Det var en god tanke, för allt utom min ekonomi. Så jag ser faktiskt mina tre sponsrade nätter hos Eggers hotell som ett slags konstnärsstipendium. Som en chans att vara nära de mina om jag skulle behöva rycka in, men tillräckligt avskärmad för att kunna gå in i mig själv och de gömda orden. Det brukar ta tid att landa. Det handlar om det ovana i att vara ensam med sina tankar, att inte vara behövd. Det tysta. Det mörka. Djupet. Känslorna. Att det är mig själv jag möter blir nästan skrämmande då. 

Men här var det inte svårt. Eggers som är ett av Sveriges äldsta stora hotell i bruk där de nya ägarnas varsamma händer behåller, bevarar, lyfter fram. Allt får ta sin tid. Här blåste de inte ut och började från noll och jag är så innerligt tacksam för just det. I korridorernas röda vener står gamla möbler lite var stans i väntan på. De nya som köps in ser ut att vara från tiden. Det finns en värdighet här. En värme bland personalen när jag blir sittandes efter frukosten. Det klirrar av porslin och gamla silverfat, ljuset släpar in genom de höga fönstren mot Drottningtorget och marmorbänkarna dignar av frukostens ljuvliga rester. Uppmuntrande ord. Stolthet.
Deras klientel är en salig blandning av turister, det äldre gardet som kan berätta historier från förr och en och annan barnfamilj och några få hipsters. Men än så länge, och jag hoppas och tror verkligen att det kommer att få fortsätta vara så, är det hur som helst ett ställe för alla. Inte bara en högkänslig trendelit som tröttnar efter en halv säsong och drar till nästa nyöppnade ställe. Inte bara de äldre. Så som jag vill, en kontinental känsla i det. Takhöjd och rymd i alla rum, en stilighet och hemkänsla samtidigt, det är verkligen något med atmosfären som gör mig lugn. Som vaggar mig och viskar att jag betyder. Att min njutning här är i fokus.

Det blir så enkelt att skriva då. Det blir en vändning. Ett hopp.
Rummets varma famn, de ömsinta lakanen och ljuset mellan väggen och de tunga gardinerna om nätterna. 

Jag är er evigt tacksam. 

RUM 127

Jag lyssnar på Eric Schüldt

Tipsar om:
Jag bär inte längre bara antika kimonos utan även återbruks som den på bilderna från Hatti Hatti, en icke vinstdrivande organisation som jobbar i Nepal, grundad i Sverige. Perfekt att slänga över sig när man har en trist jeans och t-shirt dag och perfekt som idé om hur man förbättrar världen på plats, i det lilla. Som för all del kan bli det stora… Se till att klicka in er och läs mera.

Sandatex och Emma von Brömssens underbara samarbete

sandatex
IMG_0992

IMG_0994
IMG_1022

IMG_1028
IMG_1060

IMG_1068

IMG_1005

IMG_1073
IMG_1077

IMG_1086
Hej hej i fredagen!
Egentligen håller jag på med andra blogginlägg men var bara tvungen att visa vilket fint event jag var på i onsdags.
 Det var unikt att stå mitt i en gammal fabrik där allt stod kvar precis som när man lämnade allt 1977 och se rullgardinskollektionen hänga lite här och var i den där rustika miljön. De gifte sig så väldigt fint med industrifönster, trådrullar och gammalt stål verkligen. Remfabriken alltså, väl värd ett besök. Louise Ljung stod för maten som var extraordinärt god och Sandatex har verkligen satsat på rätt kort när de bjudit in fantastiska Emma von Brömssen som designat och handmålat fyra helt ljuvliga mönster i olika färgställningar. Allt hon tar i blir guld, jag har sagt det förut men det är ju sant! Det bästa är ändå att även jag får vara med på ett litet litet hörn eftersom vi ska sätta upp några av dem i tre olika rum hemma -så att ni ska få se hur de kan funka i en helt vanlig brokig barnfamilj. Det har varit så roligt att få välja och diskutera fram vilka som passar bäst vart. För hos oss har aldrig ”vanliga” rullgardiner funkat eftersom vi har allt annat än standardmått här. Men behovet finns så nu ser jag fram emot att slippa svettiga sommarbarn som vaknar för tidigt i sommar…
Min personliga favorit är blåregnet, som faktiskt kommer att hamna i två rum men i olika färgställningar och med helt olika uttryck just därför. Hängboken ska bo i cigarrummet med burspråk och den valde vi i en lite blek grågrön nyans som kommer att bli superfin mot den gröna William Morris tapeten, längtar så efter att få visa!
Tack snälla Sandatex och alla era medarbetare för ett varmt och vackert event, så glad att ni bjöd in mig. 


Annars i livet så händer det så mycket hela tiden att jag skulle vilja bromsa lite, men. Väljer att släppa kontrollen. Stå i allt. Med hjärtat i handen.

Och det har varit otroliga dagar det senaste, med tid för skrivande på ett hotell i staden. Omtumlande. Massa känslor.
Mer om det i helgen, ni ska få se vilken gåva jag fick, som ett slags konstnärsstipendium. Så tacksam för mina dagar där…

Hjärta till er alla,

/Drömma-Lotta