From Uncategorized

Reklam för ljuvligheterna från Jotex

sänggavel Drömma för Jotex
Ni som följer mig på Instagram har väl redan sett både soffan, sittpuffarna och sänggaveln (Orrviken)  från Jotex vid det här laget och jag har haft det här inlägget i startgroparna ett tag nu, men livet kom emellan som det så fint heter. Det är överallt nu, kryper under mitt skinn, kittlar min nacke och hoppar i vattenpölarna längs Vasagatan. Livet alltså. Någonstans är ens hemma, det förändras till utseendet rätt ofta hemma hos mig och ligger sällan på samma plats mer än 2-5 år. Nomad. Ändå är tingen viktiga för mig. Funktion, vackerhet. Mitt hem är min borg oavsett vart den är belägen och oavsett pengar eller inte kan du anstränga dig. Vårda. Fynda. Byta.
Tillbaka till möblerna från Jotex då. Sänggaveln sålde visst slut i bredden 180 cm och det är förståligt. Så hög och pampig. (OBS den stå på golvet vilket är ett stort plus), och den här sängen är lite högre än standard, så får ni ett hum. Plötsligt blev sovrummet kontinentalt, och jag sover som en prinsessa för kännedom.

jotex stylist Drömma Lotta Liundberg sammetsoffa golvpuff soffa Åre

Hurra för nytt fint vardagsrum! Och det faktum att de små inte är i pillåldern längre. Jag kan ställa saker lågt och de står kvar, så skönt.  Den lilla blå som heter Sacramento har flyttat till sovrummet nu, Märta använder den som pall när hon ska klättra upp i min säng. En liten pralin med mässingsfot som flörtar med 20-talet och verkligen sätter an tonen i ett rum. Just nu slut men åter ca v.18! Himla bra om du är trångbodd men vill förändra stilen till en lite mer tjusig en, köp sammetsgardiner och piffa med matta och pall så är tex sovrummet plötsligt en hotelldröm. Soffan Åre däremot, den tar för sig rumsligt. Nästan 2,5 lång och så djup att de smås hela ben har stöd när de sitter här. Hög rygg, stabil som få och alla får plats. Lekvänlig! Det och snyggheten är det bästa med den so far. Den stora gula pralinen hittar ni här, ska komma in i fler storlekar och färger i ca maj.

Sammetsoffa Åre Drömma för Jotex
Vi grejade i höstas med ekollon, första gången de lyckats gro hos oss men nu ser de rätt trötta ut. Vad gör man med dem? Planterar ut och räddar världen kanske? 

Drömma-Lotta Lotta Lundberg Anemoner
Anemoners snälla stilla ögon. De har varit en ren tröst och har följt med mig till varje rum, vi har andats i samma takt och jag tänker att det där med snittblommor är the ultimate lyx för mig. Oavsett om jag stjäl några i en kommunal rabatt, köper i nån liten söt butik eller plockar på nån Österlensk äng om sommaren. Fast jag glömmer rätt ofta att ta hem. Alla andra verkar gå ut och köpa fredagsbuketter i tid och otid, jag får bestämt ställa nåt alarm för att hänga med isåfall…

sänggavel Drömma för Jotex

Just nu:
Här sitter jag i kuddhavet och bloggar, läser andras texter, letar nytt hem i en användarovänlig app och drömmer jag om hur jag ska ta våren och världen med storm. Ska bara bädda in hjärtat mjukt mjukt. Välja rätt. Välja bort.
Vänta bara, jag är nästan där…

sänggavel Drömma för Jotex

Sjukling på bättringsvägen. Två veckor. Stackars barn. Vi bor fasiken i den här soffan numera. Och de där små rangliga träden bor i mitt hjärta. Så skörstarka ni vet?
Alla får plats. Som en slogan, ”så vill jag leva”
I mitt hjärta,

får 

alla

plats

 

/Drömma-Lotta i samarbete med Jotex

 

Om storytelling, inre ledarskap, händer och möten…

IMG_0877
När jag tittar tillbaka på 2016 finns det så många bilder, de flesta i jobbet på olika sätt men även från Österlen, barnbilder och olika konstprojekt som sällan eller aldrig visas, än så länge. I allt detta hittade jag några röda trådar som gjorde mig både lycklig och aningen förvånad. Det verkar ha handlat så mycket om människors händer. Om stillhet. Beslutsamhet. Och om möten. Själv upplevde jag året som hastigt och kanske inte så väldigt stilla. Men händerna, besluten och mötena skriver jag under på alla dagar…

IMG_9937
Som den här varelsen. Vi är långt ifrån jämngamla och kommer varken från liknande bakgrund som att vi inte heller står i ett liknande nu. Det spelar mindre roll och när vi jobbar med våra stilleben för Rum Hemma är det alltid lördag, terapi och respekt samtidigt. En gåva är hon i sanning. Lisa Marie Andersson, tack för alla dagar.

IMG_9928
Stilla var ordet, som om inga andra fanns i min stad…

IMG_2433
När man bloggar och instagrampillar och stajlar och har sig är det näst intill oundvikligt att bli bjuden på ljuvliga events hos tex butiker i stan. Det äts frukostar sprungna ur kärlek och kommer intressanta människor som med stor generositet delar med sig av sin kunskap. Jag tror året slog rekord på vardagslyx i denna genre och mötet med Katja Ragnstam var inget undantag, himla fin person som jag senare träffade på Kollo Bassholmen. Ett av de bästa steg i rätt riktning jag gjorde förra året för övrigt.

kamelior

IMG_0808

IMG_5022
I början av året hade jag liksom en vag känsla av att det var dags nu, att göra och göra för mig själv, ingen annan. Jag var så rädd, för många saker. Som tex det där att dela i grupp, åka till en ö och isolera mig med allt vad det innebär, om så bara för några dygn. Ett kreativt retreat. Ord som yoga (fortfarande ett outforskat område men Rom byggdes inte på en dag, du vet), cirkel, skriva och tala inför andra skrämde mig mer än jag ens förstår såhär efteråt. Vi är så vana vid att hålla uppe våra fasader antar jag. Men det var det sista jag ville så det var liksom bara att: 

IMG_7411
HOPPA! Det handlade även om att någon speciell givit mig en extra skjuts. Det gällde livet. Hon min vän som fick de sämsta oddsen och cancer spridd å det jävligaste. Med klar blick sa hon åt mig, det är nu eller aldrig. Du får vara modig för oss båda, göra och göra allt du velat. Hon planterade en stor fet avokadokärna i mitt arma hjärta och den slog rot, svällde och slog ut i vackra spröda löv lagom till våren. 

IMG_5806
Det vackra i att visa sitt fula, rädda och sårbara är att du väldigt väldigt ofta möts av varma händer. Av igenkännande blickar, kärlek och förståelse. Inte alltid men för det mesta. Så hände det. I sociala media likaväl som hos vänner och helt okända. Vad är det värsta som kan hända, frågade jag mig rätt ofta den här tiden… 

img_9736
Så beslut fattades. Som att gå ner i arbetstid. Som att köpa en analog kamera och som att börja formulera mig, på papper. Minst en dag i veckan veks till ett möte. En långlunch och samtal med en person jag var nyfiken på, och som ville träffa mig. Ibland en okänd, ibland en frilanskollega jag redan mött. Som Emma von Brömssen. En stjärna som kommer att lysa i decennier över vårt land, och en av de jag värderar högst bland de formgivare och mönsterdesigners jag mött.
Jag kan nämna så många mer, varumärket Emma och Marlena som gjort mina kläder här ovan eller Engelska Tapetmagasinet eller Nanna och Nina som driver Le Kiosk.

IMG_2427
En typiskt bra frukost, där en lång man berättade med stor passion om hur många fotografer och böcker som helst. En sån outsinlig källa att ösa ur och ändå lyckades Johan med konststycket att vara hur ödmjuk som helst. Det blev den största vändpunkten och det var även han och Vallgatan12 som gav mig gåvan att träffa Eva Klasson. Ni vet kanske, hon som skapade svensk fotohistoria med sina nakna självporträtt i Paris på 70-talet. De där mötena ruskade om mig. Sa både att jag var på rätt väg men att jag behövde utmana mig själv ännu mera. Leva mera. Nära. Innerligt. Iallafall blev det resultatet.

IMG_5866
Mera nerv. Mera hudlöst, på gott och ont. För ibland blir jag trött och vill bara plåta gulligt, blommor och söta saker. Men faktum är att jag gör det alldeles för mycket om ni frågar fotografer jag ser upp till. Ok. Ska tänka på det nu 2017, lovar!

IMG_8368

CNV000007-2

img_9144

IMG_8636

img_9194
Jag måste bara nämna den här pärlan också. Hon som gör de enda smycken jag behöver förutom de jag köper antika på Fåfängans Antik då. Iallafall. Paula Hagerskans. Din energi och din konst gör mig hel. Tack!

img_9542
På en liten välsorterad butik fick jag min egna skrivbok präglad med mitt bokprojekts titel. Himla bra ställe Rum för Papper och tipstack till Trendenser…

IMG_8933

IMG_8614

IMG_5571
Kvällsdimman över Komstad, Österlen. Det var där jag började formulera en längtan att dela allt jag kommit underfund med, om att leva med hjärtat i första rummet, leva sina drömmar och liksom ha ett inre ledarskap i allt du gör. 

IMG_0408
Jag skrev mera fokuserat efter sommaren. Tog t o m mina slantar och lade på hotellnätter i min egna stad bara för att få ro att lägga orden rätt. I vardagen har det mest handlat om en kvart här och en halvtimma mitt i natten. Det var kanske det bästa beslutet på hela året. Att lägga de där pengarna på mig själv. I samma veva träffade jag Petra Dokken på en av mina kreativa lunchmöten. Det var något med henne. En doer, ett väsen med ett ovanligt fokuserat välriktat inre ljus man sällan ser. Hon fick mig att tro att det där med att dela min resa och mina tankar inför andra inte var ett dugg skrämmande och att jag hade massor att ge. Ni vet, jag talade i början om att jag var rädd för så mycket men ändå längtade efter att hoppa? Den här kvinnan puttade mig bokstavligen över stupet eftersom vi skapade Dokken Drömma berättelseworkshopen som handlar om just din berättelse, kraften i att dela i cirkel, storytelling, truthtelling och allt det jag medvetet och omedvetet ägnat mig åt hela tiden. Så ovan jag var, så osäker och blyg. Sitta i ring och tala iför andra, inte ska väl jag, inte kan väl jag..?

CNV000008
Stupet var aldrig något stup, visade det sig. Mera som en liten tröskel. Och att inte hålla uppe en fasad bland okända människor i begränsat antal visade sig vara en lisa för själen. Inte alls obehagligt som jag trott utan totalt befriande, lärorikt och förtrollande kärleksfullt och roligt! Vi satt ju dessutom i en soffa och på fåtöljer, bekvämt som ni kanske hört. Såhär i efterhand förstår jag knappt vad jag var så rädd för, och kanske att det kan vara bra för er andra att höra nu när vi erbjuder nya tillfällen här i stan. Nämligen 25/1 och 28/1 redan. Maila mig för mer info, det finns ingenting att tveka på om du känner minsta lilla sug!!

IMG_0237

Eller som Petra själv messade mig häromdagen:
Det är mäktigt, och det är på tiden, det är tecken i tiden. Dags att våga mod och sårbarhet, utan att slå på stora trumman, bara mjukna…
Jag lägger till: Du har bara ett liv, din verklighet. Du har det i din hand precis hela tiden och det är som sagt dags nu. Att lyssna på ditt hjärta och våga kliva igenom dina rädslor, syna dina drömmar och leva det allra bästa som du kan…

2016 och alla mina människor, jag är bara så otroligt tacksam, ödmjuk och stolt över er alla. 
*TACK*

Ta med mig när du går

”Men. Du. Jag vill ju ge dig. Allt.
Luta mitt ansikte över ditt och skratta pärlor i din mun. Tvätta ditt hår med honung och sav och svälja din gråt så att du slipper själv.
Älskling. Musa. Kamrat med starka armar och återhållsamhet. Under ditt allvar gömdes vulkaner i juli och jag bar siden och sammet bara för dig…
I en dröm svävar jag över en turkos swimmingpool i min lila kimono. Under mig. Åtråvärd med marmorarmar, gudars vingar som skär ytan. Någon annans skydd.
1500 meter eller år. Jag tränar vid poolens kant på min tålmodighet och andas under ytan när du ber mig.
Kroppen i en båge. Vänder håll, tillbaka igen. På ruta ett.
Och mitt hjärta fallet genom himlar innan jag vaknar.”

Bilder från Paris, ord från en vecka i september.