From Uncategorized

Om storytelling, inre ledarskap, händer och möten…

IMG_0877
När jag tittar tillbaka på 2016 finns det så många bilder, de flesta i jobbet på olika sätt men även från Österlen, barnbilder och olika konstprojekt som sällan eller aldrig visas, än så länge. I allt detta hittade jag några röda trådar som gjorde mig både lycklig och aningen förvånad. Det verkar ha handlat så mycket om människors händer. Om stillhet. Beslutsamhet. Och om möten. Själv upplevde jag året som hastigt och kanske inte så väldigt stilla. Men händerna, besluten och mötena skriver jag under på alla dagar…

IMG_9937
Som den här varelsen. Vi är långt ifrån jämngamla och kommer varken från liknande bakgrund som att vi inte heller står i ett liknande nu. Det spelar mindre roll och när vi jobbar med våra stilleben för Rum Hemma är det alltid lördag, terapi och respekt samtidigt. En gåva är hon i sanning. Lisa Marie Andersson, tack för alla dagar.

IMG_9928
Stilla var ordet, som om inga andra fanns i min stad…

IMG_2433
När man bloggar och instagrampillar och stajlar och har sig är det näst intill oundvikligt att bli bjuden på ljuvliga events hos tex butiker i stan. Det äts frukostar sprungna ur kärlek och kommer intressanta människor som med stor generositet delar med sig av sin kunskap. Jag tror året slog rekord på vardagslyx i denna genre och mötet med Katja Ragnstam var inget undantag, himla fin person som jag senare träffade på Kollo Bassholmen. Ett av de bästa steg i rätt riktning jag gjorde förra året för övrigt.

kamelior

IMG_0808

IMG_5022
I början av året hade jag liksom en vag känsla av att det var dags nu, att göra och göra för mig själv, ingen annan. Jag var så rädd, för många saker. Som tex det där att dela i grupp, åka till en ö och isolera mig med allt vad det innebär, om så bara för några dygn. Ett kreativt retreat. Ord som yoga (fortfarande ett outforskat område men Rom byggdes inte på en dag, du vet), cirkel, skriva och tala inför andra skrämde mig mer än jag ens förstår såhär efteråt. Vi är så vana vid att hålla uppe våra fasader antar jag. Men det var det sista jag ville så det var liksom bara att: 

IMG_7411
HOPPA! Det handlade även om att någon speciell givit mig en extra skjuts. Det gällde livet. Hon min vän som fick de sämsta oddsen och cancer spridd å det jävligaste. Med klar blick sa hon åt mig, det är nu eller aldrig. Du får vara modig för oss båda, göra och göra allt du velat. Hon planterade en stor fet avokadokärna i mitt arma hjärta och den slog rot, svällde och slog ut i vackra spröda löv lagom till våren. 

IMG_5806
Det vackra i att visa sitt fula, rädda och sårbara är att du väldigt väldigt ofta möts av varma händer. Av igenkännande blickar, kärlek och förståelse. Inte alltid men för det mesta. Så hände det. I sociala media likaväl som hos vänner och helt okända. Vad är det värsta som kan hända, frågade jag mig rätt ofta den här tiden… 

img_9736
Så beslut fattades. Som att gå ner i arbetstid. Som att köpa en analog kamera och som att börja formulera mig, på papper. Minst en dag i veckan veks till ett möte. En långlunch och samtal med en person jag var nyfiken på, och som ville träffa mig. Ibland en okänd, ibland en frilanskollega jag redan mött. Som Emma von Brömssen. En stjärna som kommer att lysa i decennier över vårt land, och en av de jag värderar högst bland de formgivare och mönsterdesigners jag mött.
Jag kan nämna så många mer, varumärket Emma och Marlena som gjort mina kläder här ovan eller Engelska Tapetmagasinet eller Nanna och Nina som driver Le Kiosk.

IMG_2427
En typiskt bra frukost, där en lång man berättade med stor passion om hur många fotografer och böcker som helst. En sån outsinlig källa att ösa ur och ändå lyckades Johan med konststycket att vara hur ödmjuk som helst. Det blev den största vändpunkten och det var även han och Vallgatan12 som gav mig gåvan att träffa Eva Klasson. Ni vet kanske, hon som skapade svensk fotohistoria med sina nakna självporträtt i Paris på 70-talet. De där mötena ruskade om mig. Sa både att jag var på rätt väg men att jag behövde utmana mig själv ännu mera. Leva mera. Nära. Innerligt. Iallafall blev det resultatet.

IMG_5866
Mera nerv. Mera hudlöst, på gott och ont. För ibland blir jag trött och vill bara plåta gulligt, blommor och söta saker. Men faktum är att jag gör det alldeles för mycket om ni frågar fotografer jag ser upp till. Ok. Ska tänka på det nu 2017, lovar!

IMG_8368

CNV000007-2

img_9144

IMG_8636

img_9194
Jag måste bara nämna den här pärlan också. Hon som gör de enda smycken jag behöver förutom de jag köper antika på Fåfängans Antik då. Iallafall. Paula Hagerskans. Din energi och din konst gör mig hel. Tack!

img_9542
På en liten välsorterad butik fick jag min egna skrivbok präglad med mitt bokprojekts titel. Himla bra ställe Rum för Papper och tipstack till Trendenser…

IMG_8933

IMG_8614

IMG_5571
Kvällsdimman över Komstad, Österlen. Det var där jag började formulera en längtan att dela allt jag kommit underfund med, om att leva med hjärtat i första rummet, leva sina drömmar och liksom ha ett inre ledarskap i allt du gör. 

IMG_0408
Jag skrev mera fokuserat efter sommaren. Tog t o m mina slantar och lade på hotellnätter i min egna stad bara för att få ro att lägga orden rätt. I vardagen har det mest handlat om en kvart här och en halvtimma mitt i natten. Det var kanske det bästa beslutet på hela året. Att lägga de där pengarna på mig själv. I samma veva träffade jag Petra Dokken på en av mina kreativa lunchmöten. Det var något med henne. En doer, ett väsen med ett ovanligt fokuserat välriktat inre ljus man sällan ser. Hon fick mig att tro att det där med att dela min resa och mina tankar inför andra inte var ett dugg skrämmande och att jag hade massor att ge. Ni vet, jag talade i början om att jag var rädd för så mycket men ändå längtade efter att hoppa? Den här kvinnan puttade mig bokstavligen över stupet eftersom vi skapade Dokken Drömma berättelseworkshopen som handlar om just din berättelse, kraften i att dela i cirkel, storytelling, truthtelling och allt det jag medvetet och omedvetet ägnat mig åt hela tiden. Så ovan jag var, så osäker och blyg. Sitta i ring och tala iför andra, inte ska väl jag, inte kan väl jag..?

CNV000008
Stupet var aldrig något stup, visade det sig. Mera som en liten tröskel. Och att inte hålla uppe en fasad bland okända människor i begränsat antal visade sig vara en lisa för själen. Inte alls obehagligt som jag trott utan totalt befriande, lärorikt och förtrollande kärleksfullt och roligt! Vi satt ju dessutom i en soffa och på fåtöljer, bekvämt som ni kanske hört. Såhär i efterhand förstår jag knappt vad jag var så rädd för, och kanske att det kan vara bra för er andra att höra nu när vi erbjuder nya tillfällen här i stan. Nämligen 25/1 och 28/1 redan. Maila mig för mer info, det finns ingenting att tveka på om du känner minsta lilla sug!!

IMG_0237

Eller som Petra själv messade mig häromdagen:
Det är mäktigt, och det är på tiden, det är tecken i tiden. Dags att våga mod och sårbarhet, utan att slå på stora trumman, bara mjukna…
Jag lägger till: Du har bara ett liv, din verklighet. Du har det i din hand precis hela tiden och det är som sagt dags nu. Att lyssna på ditt hjärta och våga kliva igenom dina rädslor, syna dina drömmar och leva det allra bästa som du kan…

2016 och alla mina människor, jag är bara så otroligt tacksam, ödmjuk och stolt över er alla. 
*TACK*

Ta med mig när du går

”Men. Du. Jag vill ju ge dig. Allt.
Luta mitt ansikte över ditt och skratta pärlor i din mun. Tvätta ditt hår med honung och sav och svälja din gråt så att du slipper själv.
Älskling. Musa. Kamrat med starka armar och återhållsamhet. Under ditt allvar gömdes vulkaner i juli och jag bar siden och sammet bara för dig…
I en dröm svävar jag över en turkos swimmingpool i min lila kimono. Under mig. Åtråvärd med marmorarmar, gudars vingar som skär ytan. Någon annans skydd.
1500 meter eller år. Jag tränar vid poolens kant på min tålmodighet och andas under ytan när du ber mig.
Kroppen i en båge. Vänder håll, tillbaka igen. På ruta ett.
Och mitt hjärta fallet genom himlar innan jag vaknar.”

Bilder från Paris, ord från en vecka i september.

Sommarens vackraste disk

 

IMG_5971

IMG_5977

IMG_5972

IMG_5970

Sommaren och stor familj. Alla förväntningar och allt som ska hinnas med. Jag älskar inte den sista meningen och försöker se det för vad det är. Ett arbete. Disk, hålla undan, packa i och ur olika väskor, logistik med vilka ungar som ska vart, handla, laga mat duka av duka på, natta övertrötta barn och ligga på filten i solen ca 3 minuter innan en konflikt om en My Little Pony ska redas ut eller en flugrädd tvååring ska tröstas. Med det sagt.
Jag hittade min plats på jorden att göra allt detta och lite till. Det där lite till som jag alltid lyckas klämma in i mellanrummen. Plåta. Skriva.
Njuta av små vardagsskärvor i motljus. Spara de bästa ögonblicken i hjärtats innersta kammare. Som att hänga antikt sänglinne på tork i en stor vild trädgård. Eller att plocka fina stenar vid Stenshuvud. Som när vi åt grillmiddagar utomhus i solnedgången och fast att barnen ätit upp valde de att sitta kvar länge, allihop. Som att det plötsligt är det bästa som finns att ta disken. Eftersom den är så förbannat vacker och ljuset som faller in och tankarna som kommer när händerna slappnar av i det varma vattnet och vinglaset står lagom nära och alla röster är som mjuk musik i en annan del av huset och ingen avbryter och jag bara ser in i en grön vägg utanför och allt känns helt magiskt i 15 minuter i sträck.
Det är lycka.
Det sparar jag…