From Uncategorized

Om ett jobb för Rebel Walls och om inredningstankar…


Hej på er, jag tänkte visa lite bilder från ett jobb jag gjort åt Rebel Walls inför deras nya kollektion Eclectic Dash.
Det gick helt enkelt ut på att skapa ett stilleben åt dem och i samma veva gjorde de en intervju med mig om hur jag tänker kring inredning (och tapeter såklart), här hemma. Otroligt roligt litet uppdrag och under tiden som jag jobbade med de små tapetproverna blev jag liksom helt såld på flera stycken av dem, så nu blir det en fortsättning på det här inlägget lite längre fram inser jag.
Vårt hem är från 1888 men renoverat och delvis omgjort på 20-talet, för att inte tala om allt som skrek 80-tal när vi flyttade in här i slutet av augusti i år. Nu är det nästan färdigrenoverat och ingenting är sig likt kan jag garantera. Min tanke är att det ska kännas som en oas, en egen värld som svävar här under vinden där det inte helt självklart ska gå att sätta fingret på vilken tid du befinner dig i. Filmiskt, och lite hotell, brokigt och varmt ville jag fånga. Eklektiskt är ett ett ord som passar rätt bra in på min och barnens stil, alla rum har sin egen själ här och vi har försökt lyssna in vad de önskar helt enkelt.  Nu väntar bara pricken över i:et och längst ner i det här inlägget ser ni vad vi bestämt oss för. Jag som fotograf tycker att fototapeter ger en extra dimension till mitt samlande på svenska tapetklassiker, en dag kanske jag t o m hittar på en egen…


Jamen, här har vi ju ett hörn i mitt arbetsrum, lite sånt här småstök är det väl mest hela tiden ärligt talat. En äkta behind the scenes helt enkelt! Fullt med props i hyllorna som skymtar till vänster i bild, piff som går att använda vid stillebenbyggande åt tex Rebel Walls i det här fallet.

Trots en massa prylar där i de platsbyggda gamla hyllorna och skåpen är det mitt lugnaste rum här hemma och ett perfekt ställe att sitta och skriva på. Så glad att jag valde att ha min arbetsplats på det är viset, istället för att hyra in mig i en studio eller på ett kontor. Närsomhelst på dygnet kan jag sätta igång, vilket passar mig helt perfekt. Barnen är nära, har jag en deadline och behöver sitta till sent nattar jag först och smyger sedan ”till jobbet”. Social är jag tillräckligt ändå tänker jag och faktiskt får jag betydligt mer gjort. Sen tänker jag att det krävs inte ett helt eget rum eller flera, för att jobba som jag gör. Men att göra en hörna tror jag på, där du har ditt viktigaste samlat, vad än du nu pysslar med. 


Ja och bilden till tapetföretaget då, ungefär såhär blev den tillslut. Full av mina käraste ting och väldigt ”Drömma-Lotta”. Det är så jag jobbar bäst, när det kommer från hjärtat ni vet…


Den här helt galna fresken heter A Priori och den har jag beställt till ett rum som vi ska använda till både tv-rum, studio och gästrum. Där är ljust och vitmålat och saknade det lilla extra för att sticka ut, ser fram emot att visa er resultatet innan jul om jag hinner för det kommer att bli såååå bra!

Förutom Priori är den här ljuvliga takrosetten min största favorit i kollektionen och den ska få sitta bakom min säng i mitt ljusgrå sovrum, istället för sänggavel. Kolla länken här på Stucco Gloria så förstår ni hur jag menar. Tänk ändå, hur vi kan förändra rum så totalt genom att klä dem i papper istället för målarfärg. Lite som med klänningar tänker jag.
Så tacksam över all min yta, jag har ju gjort både trångboddhet med många barn i liten tvåa med kokvrå, och en mera normal standard så jag njuter kanske lite extra nu. Visst saknas en hel del möbler men samtidigt är det väldigt skönt att bara skrida runt i mina kimonos med kaffekoppen i handen, njuta av hur långt vi kommit och suga på karamellen. Det är en allvarsam lek att lära känna mina rum, det måste få ta tid.

Att drömma om soffor i sammet och ett extra långt middagsbord till vardagsrummet. Det gör jag nu.

/Drömma-Lotta

 

and in english over at Rebel Walls

allt mitt är ditt

Hej. Jag skriver listor och strukturerar mitt inre kaos. 
Tändstickor, naturfärgade post-it lappar, Byggfabriken, apoteket, kom i tid till olika saker som du behöver komma i tid till.. Disktrasa, schampo, vin, mera brieost och mera mat punkt. I mellanrummen andas jag lätt, ytligt. Min mage är bortkopplad. Jag tänker sen. Sen, ska jag vila efter kaoset som varit med sjukhus och tusen nålstick, separation flytt nya jobb och väntan på bättre tider. Kanske att det är svårt att ta in hur dålig jag varit, och att jag inte ens är hel än. 

Någon sommar fick jag inte nej men ett stort hem med vinklar och vrår och slipdamm och ungar och mat.se och val av tapeter och en balkong få förunnad. Det föll en stjärna i mitt knä också. En sån där som antagligen är för bra för att vara sann så jag håller andan och är livrädd. Som att sörja något som inte hänt än. Och på samma gång vara tacksammast i världen för varje minut som kom min väg…

Och innan det. Detta. För det som inte blev och det som vi sa adjö till. Och stoltheten över vad vi faktiskt åstadkom, det finaste av allt. Våra barn.

Jag tänker på det där att hitta hem. Och känna sig fri. Att vakna upp, känna sig trygg, hemma. Mitt hjärta slår som en liten flaxande kolibri och jag tänker att livet är för stort att ta in för det mesta.
En överlevare. En levare, är jag… Och allt börjar väl med en själv, och det där med insidan… inte hur alla andra är eller inte.

Dimma och höga hösthimlar, eller stålgrå himmel innan en åska, och ljummet regn som letar sig ner för halsen i september. Alltid ska jag vända ansiktet uppåt då, ta emot och fatta att lyckan bor i det. 
Det lilla, vardagliga. 

Såhär, fast mera visset och bedagat. det är mina bästa rosor ändå. Och även om jag inget har att säga vill jag säga allt. Till dig. Till er. Hallå, är ni ens där?

Jag väntade i fyra år på det här hemmet. Jag jobbade hårt för det och nästa gång jag bloggar ska ni nog få se lite. Annars finns jag ju alltid på instagram under @dromma till vardags sådär. Och Tranorna ska leva vidare i flickornas rum, fast de rödrosa istället för de blå som bodde i min förra hall. 221 kvm projekt på noll budget. Det är tur att man kan få lite spons på just tapeter, tur som tusan. 

Och mitt projekt kvinnor. Det längtar jag efter att få börja med igen. Det och att skriva. Att helt hänge sig och falla in den världen.
Här i mitt nya, finns ett rum att skriva i. Faktiskt gjort för detta redan när huset byggdes. Så här sitter jag idag och lägger orden på rad, redigerar kvinnor och bröllopskärlek och tänker att det är en jävla ynnest att vara frilans för det mesta. En del av mig skulle innerst inne vilja vara det på heltid. Om modet fanns.

Sen när jag ändå tar mig tid att blogga och allt det där andra så kommer insikten om att det är mitt hemma, mest av allt, och att andningen sakta flyttar sig från mitt bleka bröst ner till magen.
Lite som att vara i huset, där rosengrenar skrapar mot fönsterglasen och det där att handdiska är det vackraste som finns. Där morgonkaffet aldrig smakat godare och vinet virvlar runt min tunga som kyssar i regn, len mossa och solmogna hallon. 

Jag saknar dej.

Men jag kan vänta… Jag som aldrig kan, skulle kunna vänta 44 år till.
Om ett stjärnfall gick att hålla i en öppen handflata, vilket jag hoppas och tror.

Hälsade på Mouche och Melimeli häromdagen…


För ett tag sedan smög jag över till butiken Mouche som ligger ett kvarter från mig, det är förutom ett otroligt fint ställe numera även ett showroom för Amelia Widells egna möbelmärke MELIMEILI. 

Det var lite mingel och mitt bland alla stod hon bara och lös den där kvinnan. Amelia. Vilken blomma alltså.
Jag smög mest runt och njöt av Mouches vackra våning och pillade lite i smyg på allt. Tänkte att den här, och den här… kanske såna skor och ett litet armband som glittrar och en rosa puff att vila fötterna på. Sen. I mitt nya liv. För om jag inte har sagt det så flyttar jag till ett smått galet stort renoveringsobjekt i slutet av sommaren. Det kommer att gå åt tonvis med färg, tapeter och även behövas möbler för att fylla alla rum. Ett nytt kök också. Modell superbudget då. Japp.
Himla bra att jag är så duktig på att fynda på loppis osv, men sen var det ju detta med soffor. För det behövs alltså till två rum. Och soffor på loppis i all ära men jag är just där, lite trött på att mjukheten och djupet saknas för det allra mesta. 

Så vad tror ni jag sparar till just nu?! Jobbar skiten ur mig rent ut sagt. Sommarlov ska jag ha 2,5 v, det får räcka och barnen får jag gottgöra nästa sommar typ.
(Alltså de får inte kort sommarlov för att jag vill ha en ny soffa, det lät inte så bra hör jag. Men flytt och renovering kostar även om det är en hyresrätt. Och att trivas hemma när man jobbar halva tiden hemifrån, är superviktigt för min del).


Sjukt fina, sjukt sköna. Verkligen helt perfekta, som gjorda för att krypa upp i med hundra ungar eller en skrivbok och ett glas vin! Åh, jag blir helt matt bara jag tänker på’t.

Rosa och vinfärgad, om jag får välja…

Stockholmarna hade de tjusigaste skorna, men jag svävade 1,80 över havet i mina träskor från Kavat <3 Ångrar inte mitt inköp en sekund men tips, de tar några gånger att gå in så ge inte upp.
Kavat har jag jobbat med innan och jag har även ett sponsrat inlägg åt dem i pipen, fast mera barnskor då. Ska bara åka till Bassholmen först!! 

Lupinerna har blommat över men jag tröstar mig med rosorna i stan. Du hittar mig säkrast just nu i Trädgårsföreningen, i den lilla slottslikande bedagade skönheten till trädgård längst nere på Övre Husar, liksom nedanför Konstepidemin. Trädgårdsföreningens rosor är ett annat säkert kort, jag vill bara lägga mig över alla. Förlorar mig fullständigt, tänker att det måste vara livet att ha en egen trädgård full av olika doftande sorter… Ja, ett litet sidospår men ni vet…


Här är jag. hej du. Och som vanligt. Är det inte klänningar så är det kimonos. Eller kjol och en tisha med budskap. Samma stil de senaste 10 åren. Så himla skönt när en hittat sig liksom. 


När jag flyttar skulle jag vilja ha den här pralinen i rosa, Dahlia, och den lilla kärlekssoffan för två här ovan ståendes mitt emot, fast en vinfärgad då. Ja. Det var väl det. Ett livstecken. När allting rusar på i 180 och jag lever rätt mycket samtidigt. Den här årstiden är oslagbar på många sätt. Inte minst för att man kan få solsmekta ben och kyssta kinder. Äta utomhus. Slippa frysa. Känna hur staden och landet doftar. Möta ögonen. 

Därför att nu. Lyfter plötsligt alla blicken. Och ler. inifrån och ut.
Och jag vill dansa med alla jag ser nästan. 

 

/Drömma-Lotta