From ta med mig när du går

allt mitt är ditt

Hej. Jag skriver listor och strukturerar mitt inre kaos. 
Tändstickor, naturfärgade post-it lappar, Byggfabriken, apoteket, kom i tid till olika saker som du behöver komma i tid till.. Disktrasa, schampo, vin, mera brieost och mera mat punkt. I mellanrummen andas jag lätt, ytligt. Min mage är bortkopplad. Jag tänker sen. Sen, ska jag vila efter kaoset som varit med sjukhus och tusen nålstick, separation flytt nya jobb och väntan på bättre tider. Kanske att det är svårt att ta in hur dålig jag varit, och att jag inte ens är hel än. 

Någon sommar fick jag inte nej men ett stort hem med vinklar och vrår och slipdamm och ungar och mat.se och val av tapeter och en balkong få förunnad. Det föll en stjärna i mitt knä också. En sån där som antagligen är för bra för att vara sann så jag håller andan och är livrädd. Som att sörja något som inte hänt än. Och på samma gång vara tacksammast i världen för varje minut som kom min väg…

Och innan det. Detta. För det som inte blev och det som vi sa adjö till. Och stoltheten över vad vi faktiskt åstadkom, det finaste av allt. Våra barn.

Jag tänker på det där att hitta hem. Och känna sig fri. Att vakna upp, känna sig trygg, hemma. Mitt hjärta slår som en liten flaxande kolibri och jag tänker att livet är för stort att ta in för det mesta.
En överlevare. En levare, är jag… Och allt börjar väl med en själv, och det där med insidan… inte hur alla andra är eller inte.

Dimma och höga hösthimlar, eller stålgrå himmel innan en åska, och ljummet regn som letar sig ner för halsen i september. Alltid ska jag vända ansiktet uppåt då, ta emot och fatta att lyckan bor i det. 
Det lilla, vardagliga. 

Såhär, fast mera visset och bedagat. det är mina bästa rosor ändå. Och även om jag inget har att säga vill jag säga allt. Till dig. Till er. Hallå, är ni ens där?

Jag väntade i fyra år på det här hemmet. Jag jobbade hårt för det och nästa gång jag bloggar ska ni nog få se lite. Annars finns jag ju alltid på instagram under @dromma till vardags sådär. Och Tranorna ska leva vidare i flickornas rum, fast de rödrosa istället för de blå som bodde i min förra hall. 221 kvm projekt på noll budget. Det är tur att man kan få lite spons på just tapeter, tur som tusan. 

Och mitt projekt kvinnor. Det längtar jag efter att få börja med igen. Det och att skriva. Att helt hänge sig och falla in den världen.
Här i mitt nya, finns ett rum att skriva i. Faktiskt gjort för detta redan när huset byggdes. Så här sitter jag idag och lägger orden på rad, redigerar kvinnor och bröllopskärlek och tänker att det är en jävla ynnest att vara frilans för det mesta. En del av mig skulle innerst inne vilja vara det på heltid. Om modet fanns.

Sen när jag ändå tar mig tid att blogga och allt det där andra så kommer insikten om att det är mitt hemma, mest av allt, och att andningen sakta flyttar sig från mitt bleka bröst ner till magen.
Lite som att vara i huset, där rosengrenar skrapar mot fönsterglasen och det där att handdiska är det vackraste som finns. Där morgonkaffet aldrig smakat godare och vinet virvlar runt min tunga som kyssar i regn, len mossa och solmogna hallon. 

Jag saknar dej.

Men jag kan vänta… Jag som aldrig kan, skulle kunna vänta 44 år till.
Om ett stjärnfall gick att hålla i en öppen handflata, vilket jag hoppas och tror.

Om maj…

Hej där. Tiden du vet. Mina armar som ska nå runt så många. Det är få andetag bort från att undra hur jag klarar ibland. 
Samtidigt är jag starkare än någonsin. Det om att släppa taget och växa in allt nytt, hej 2017. Vad visste jag om dig när jag var 35 ens? Men nu har jag levat i 44 år och maj är min månad. Ifall du undrar har jag fan i mig firat lite varje dag. Värdet. Se värdet i det, i sitt själv, kärnan.
Mitt vildhjärta är ingen kaka du tar fram ur frysen vid kalas. Jag är här. En stark röst och tusen färger -om man vågar stanna upp…
Snart ska jag fly in i svart bläck och tunna linjer.

På vuxenkollo utan kids. Och på Österlen om sensommaren, halva tiden med barn och halva utan.
Då kan vi ses i ett fält av vallmo och jag tänker mig att du vinglar fram på en gammal cykel med ett grästrå i mungipan och stråhatt som skydd mot julisolen. Vin och grill i trädgården. Ni är alla bjuda. Högt och lågt. Sen kan vi somna mitt i ett långprat utspridda som vinslattar i udda kristallglas efter en stor fest, helt kvarglömda över den stora gräsmattan där små grodor försiktigt kliver mellan oss för att inte väcka…

 

Drömma-Lotta Drömma Lotta Lundberg dromma @dromma

Drömma blogg

Hanna Wendelbo Lambi

Lotta lundberg Drömma blogga Drömma-Lotta

IMG_2688

Komstadmölla Österlen Drömma Lotta Lundberg

drömma

Hanna Wendelbo Lambi

Drömma hjärta Eggers – om skrivandet och ömsinta lakan

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hatti-hatti-kimono-sustainability-recycle-vintage-sari-hotell-eggers-dromma-lotta-lundberg-bokmanus

hotell-eggers-rum-127-dromma-lotta-lundberg-skriva-manus-agonist-perfums-floralust-aeosop-hudvård-ekologisk

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-kristallkrona

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-ta-med-mig-när-du-går

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-balkong

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-tulpaner

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sänggavel-sammet-velour

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sammet-ARMCHAIR PARKER
Jag ska börja med att säga att det här är ett så kallat sponsrat inlägg åt hotell Eggers. Och ni som följer mig vet att jag bara samarbetar med dem som ligger mig allra varmast om hjärtat, som jag ändå redan utnyttjar eller hur man ska uttrycka det. Så. När vi nu är klara med det.
Ni vet att jag skriver på ett bokmanus i mina mellanrum? Ingen bör ha missat det på instagram iallafall, som jag pumpar ut budskapet… Det där utpumpandet fungerar nämligen lite som en försäkring, att jag inte ska ge upp, inte släppa taget om en dröm. Orden, min längtan, all sinnlighet och poesin som rör sig som tunga fåglar mellan mina revben vissa dagar. Andra dar som fjäderlätta smekningar från Österlens fjärilar i juli. När ska en sexbarnsmamma och heltidsarbetande kvinna få tiden, att skriva dem? Jo om nätterna när jag ändå hämtat ett glas vatten eller baddat någons febriga panna. På helgerna vid frukostbordet (dåligt samvete, aj), på 19-bussens 7 minuter korta färd mot eleverna och på toaletten. Små fragment ur min hand, ner i skrivböcker eller in i mobilen. Mitt språk är ett floddelta som jag vadar genom, ibland tar strömmar tag i mig likt ett kaos och det känns begripligt och nästan skrämmande. Ibland lägger jag mig bara ner och flyter på rygg, med ansiktet vänt mot stjärnhimlar eller mot solglitter mellan pilträdens hårslöjor. Det handlar om rörelse, kärlek och möten.
I höstas fick jag en idé om att fly vardagen då och då, låsa in mig på hotell och skriva mera fokuserat. Det var en god tanke, för allt utom min ekonomi. Så jag ser faktiskt mina tre sponsrade nätter hos Eggers hotell som ett slags konstnärsstipendium. Som en chans att vara nära de mina om jag skulle behöva rycka in, men tillräckligt avskärmad för att kunna gå in i mig själv och de gömda orden. Det brukar ta tid att landa. Det handlar om det ovana i att vara ensam med sina tankar, att inte vara behövd. Det tysta. Det mörka. Djupet. Känslorna. Att det är mig själv jag möter blir nästan skrämmande då. 

Men här var det inte svårt. Eggers som är ett av Sveriges äldsta stora hotell i bruk där de nya ägarnas varsamma händer behåller, bevarar, lyfter fram. Allt får ta sin tid. Här blåste de inte ut och började från noll och jag är så innerligt tacksam för just det. I korridorernas röda vener står gamla möbler lite var stans i väntan på. De nya som köps in ser ut att vara från tiden. Det finns en värdighet här. En värme bland personalen när jag blir sittandes efter frukosten. Det klirrar av porslin och gamla silverfat, ljuset släpar in genom de höga fönstren mot Drottningtorget och marmorbänkarna dignar av frukostens ljuvliga rester. Uppmuntrande ord. Stolthet.
Deras klientel är en salig blandning av turister, det äldre gardet som kan berätta historier från förr och en och annan barnfamilj och några få hipsters. Men än så länge, och jag hoppas och tror verkligen att det kommer att få fortsätta vara så, är det hur som helst ett ställe för alla. Inte bara en högkänslig trendelit som tröttnar efter en halv säsong och drar till nästa nyöppnade ställe. Inte bara de äldre. Så som jag vill, en kontinental känsla i det. Takhöjd och rymd i alla rum, en stilighet och hemkänsla samtidigt, det är verkligen något med atmosfären som gör mig lugn. Som vaggar mig och viskar att jag betyder. Att min njutning här är i fokus.

Det blir så enkelt att skriva då. Det blir en vändning. Ett hopp.
Rummets varma famn, de ömsinta lakanen och ljuset mellan väggen och de tunga gardinerna om nätterna. 

Jag är er evigt tacksam. 

RUM 127

Jag lyssnar på Eric Schüldt

Tipsar om:
Jag bär inte längre bara antika kimonos utan även återbruks som den på bilderna från Hatti Hatti, en icke vinstdrivande organisation som jobbar i Nepal, grundad i Sverige. Perfekt att slänga över sig när man har en trist jeans och t-shirt dag och perfekt som idé om hur man förbättrar världen på plats, i det lilla. Som för all del kan bli det stora… Se till att klicka in er och läs mera.