From ta med mig när du går

Under huden lär jag mig allt utan rädsla

Under huden rör sig nya strömningar och jag fortsätter upptäcka det stora i att lyssna. Under huden lär jag mig. Att lyssna och ta emot. Utan rädsla.

 

under huden

Ungefär här tog orden slut. Eller inte slut egentligen. Men dels finns det saker man av hänsyn inte vill dela. Dels tänker jag på, hur alla redan sagt allt. I skrivandet trevar jag efter ett bokstavligt syfte. För vem, varför? Egentligen ville jag bara lyssna nu. Men så var det intresset för kärleken och modet och mötet. Och livsläxan att tillåta sig att ta emot. Utan rädsla.
Under huden lär jag mig…
Hur beskriver du en kärlek? En lust. En kyss som inte vill ta slut? En längtan som bär dig längre än du någonsin vandrat. Den om att våga ta emot. Att lyssna till punkt. Hänsynslöst få strössla din mest intensiva värme mot ett enda mål. Utan att målet vill annat än att ta emot tillbaka.

drömma under ytan

Ord för att beskriva kärleken själv. Den som alla andra förmodligen redan formulerat bättre. Tydligare. Mer genomträngande underhudenkrypande och samtidigt allmängiltigt. En kärlekseld som inte är manisk eller självförbrännande utan bara en eld för att bränslet är extraordinärt och för att blodets strömningar i sig leder mot samma hav av ett Vi. För allt det, krävs kanske snarare toner än ord? Och det är opera i mig om toner ska få göra allt rättvisa. Jag skiter i att det blir pretentiöst här nu. För under huden lär jag mig. Det syns inte utanpå men det är en medveten utbildning i det egna sinnet som pågått under några år nu. Som en frigörelse. Från både egot (trot om du vill), och bekräftelsen. Kärleken kan finnas ändå. Utan att ens ha en specifik mottagare. Så länge inte rädslan får lov att bygga bo kan livet bli fantastiskt. 

Opera, mod och en tillförsikt om att allt jag gör med hjärtat kommer att stanna kvar och ha en mening. Även om jag inte vet vart bilderna, orden eller musiken kommer att ta vägen eller leda. 
Allt blir bra. Jag bara vet det.

 

Under huden

Alvas lakan och livet tillbaka

 

 

Älskade. Älskade Alva. Kära lakan.


Det här är ett sponsrat inlägg i samarbete med Alva.
Och. Det här är ett kärleksbrev. Mellan raderna. Mellan lakanen. Och stoltheten i det som jag väljer. 

Någon sa i en av mina bästa filmer ungefär såhär:
Obsesssions has no reasons. That’s why they are obsessions.
Kanske är det så. Min kärlek bara är. Och du vet, högkänsligheten i mig gör att det alltid känns lite extra allt. Oavsett om det är en smak, en kyss, ett ord, ett plagg mot huden. Men nu ska jag ändå försöka förklara så att ni förstår.
Har haft så svårt att sova det senaste året. Sjukdom och stress och barn som väcker. En hel natts återhämtning. När hände det ens?
Och nu tänker du vad i hela friden, ska hon gå och påstå att deras lakan givit henne livet åter?! Naturligtvis hade det varit lägligt och hoppfullt om jag kunde lova er så. Men givetvis är det fler orsaker, också.


Vad jag kan säga är. Att jag sover till klockan fyra minst, varje natt. Djupt i det blåa mörkret. För första gången på 20 år faktiskt. Dessutom kan jag oftast somna om.

Det är lugna hjärtslag nu, så kom hit.
Kom hit och lyssna! För det känns som att flyta i ljumma mörka vatten och att vila i din famn att sova nu. Som sommarnätter och som att starka armar drar mig till sig. Omsluter.
Koltrastar och magnoliablom.
Så till era ömsinta lakan, tack. Tack för att ni är så vackra och själfulla på alla sätt jag vet.

Ja jag får betalt för det här inlägget. Men jag får inte betalt för vad jag känner. Och med det här medvetna företaget börjar en revolution. Av hållbarhet, hög kvalité, miljötänk och empati. Så är det bara. Dessutom sjukt fina detaljer men jag låter bilderna tala istället för att stapla orden högre.

Du kan vila här… och samtidigt lämna ett avtryck i andras liv.

Som de själva skriver, alla förtjänar att sova gott om natten. En mindre föreläsning får ni här:
Bomullsindustrin använder 2.5% av jordens odlingsbara yta men står samtidigt för närmare 10% av all jordens förbrukning av kemiska bekämpningsmedel och hela 16% procent av förbrukningen av kemiska insektsbekämpningsmedel*, med förgiftning av människor och miljö som följd. Mest av alla industrier. Samtidigt är det en produkt vi bär närmast huden i stort sett varje dag. Därför är det extra viktigt att välja ekologiskt odlad bomull.
Alva brinner för att utveckla och förändra en historiskt smutsig och orättvis industri. Bomull är en av de råvaror som omsätter mest pengar i världen, men trots detta så lever många bomullsodlare i extrem fattigdom. Industrin är uppbyggd av en värdekedja full av mellanhänder där konsumentens pengar sällan når hela vägen fram till bonden.Dessutom tvingas bomullsodlare använda ofattbara mängder kemiska bekämpningsmedel som leder till förgiftning av både människor och natur.*

 

Vill du prova, bli indragen i allt som är bra?


Då har du en rabattkod här: dromma15 ger er 15% på allt utom Alvas julerbjudanden. Gäller tom 21/12-18

Allt det här är vad Alvas lakan och dess omslutande struktur gör med mig. Tack, igen.

/Fröken Lundberg

*källa

En plats att landa på

En plats att landa på, bara för oss.

porträtt drömma
Det här med att ha en plats att landa på, jag tänker mycket på det. Vad jag vill ge mina barn, och mig själv. För att må vårt allra bästa.

österlen drömma blogg

Jag hittade gamla bilder i datorn från min första skilsmässa och mitt dåvarande hem. Mitt första alldeles egna, litet som ett dockskåp i jämförelse med det stora jag hyr nu. På ett sätt samma slags tid som jag är i idag, men ändå så olika.
Det skiljer också tio år och jag är såklart, stadigare. Då handlade det mera om att släcka bränder och mitt tålamod i föräldraskapet skavde rejält mot min privata sorg och allt jag behövde läka. Jag börjar förstå att jag verkligen gjorde mitt bästa, efter förutsättningarna jag hade då. Men oj vad ensam jag kände mig, som jag minns det. I allt.
Alla gånger jag snubblade, provade mig fram och försökte få vardagen och ekonomin att gå ihop. Jag kan få ett hugg i magen samtidigt som jag försöker klappa mig på axeln och andas. Men det fanns verkligen många stunder jag önskade att jag var en bättre mamma. 

österlen drömma blogg
Ju äldre jag blir ser jag mina egna föräldrar i mig själv, jag jämför mina duster med min egen älskade pappa som många gånger var helt oförstående och andra gånger bara inte klarade av att se, mig. Parallellen i mitt egna föräldraskap, hur det varit genom åren att framför allt vara tonårsförälder. Hur man plötsligt återupplever sin egna erfarenhet.. Vi har många helande samtal nu om tiden då, jag och pappa. Om då, nuet, och vad vi drömmer om för framtiden.

Själv grubblar jag annars hur mycket som helst på sommarhus vs storstad just nu. Någon slags balans i det. En stor stor längtan i mig efter en grön plätt att vårda, och samtidigt en saknad efter Mosebacke, Mariatorget och Vitabergsparkens svalkande skugga. Ett glas rött på Rival, en kimono som släpar i kullerstenarna. Eller en kaffe på en gammal trappa när jag ser ner på gräsfläckiga knän…

porträtt drömma
Att hitta balansen. I drömmarna, nomad-själen och barnens behov. Att sätta dem först och inte vara egoistisk men samtidigt, vårda sig.

skåp drömma blogg

Den som lever får se sa farmor, och jag rör mig framåt. Det känns mera som hemma, i mig. Tacksamheten, fortfarande med hjärtat i handen, men ändå tryggare nu. Det finns en starkare ryggrad att luta sig emot, att landa in i.

Och i mig, finns allt jag drömt. 

/Lo