From musik

Who will love you, who will fight…

Alla vinner någon gång sa hon, inga drömmar är för stora… Själv drabbas jag av det stora vemodet när saker glider mig ur händerna. Då är det där mantrat bra att viska till sin inre loser. Jag inser att ju äldre jag blir, desto mindre vet jag. Du får gärna kalla mig klok eller fotograf eller något annat som låter vackert men jag tänker att jag bara är en nybörjare. Att jag lär mig varje dag. Ramlar och skrubbar knäna. Min gud så jag skrubbar knäna detta året. Och lever. Så smärtsamt bra antar jag…

IMG_5389
IMG_5379
IMG_6020

IMG_5851
IMG_5866

IMG_6032

 

Dream your life away…

Hej och kyss

Om juli och kollot på Bassholmen

IMG_4964

IMG_5022
Tänk att jag varit här. Fått tid till bara mig. Första gången på hundra år. Vilken förälskelse. Obeskrivbara dagar och att landa härifrån tog tid kan jag säga. Det bästa jag gjort, för mig.

IMG_4992

IMG_5036
Testar nattljus inför plåtning av tio huldror…

IMG_5053

IMG_5098
Matcha museum!

IMG_5104
Industri vintage och alla andra ord i den här genren, helt på rikt!

IMG_5085

IMG_5118

IMG_5148

IMG_5193

IMG_5216

IMG_5208

IMG_5225

IMG_5257

IMG_5254

Tänk att jag fick vara med om detta. Kollo Bassholmen, enklast beskrivet är det ett kreativt retreat där du jobbar med dina egna projekt på dagarna och äter middag gemensamt under kvällarna. Matlag var ju fantastiskt, det betydde att ditt gäng stod för en middag och en frukost, resten av tiden var det bara att komma till dukat bord. Lyx! 32 deltagare i det här underbara huset, lugnt, kravlöst och på något sätt verkar man få precis det man behöver just där och då. Jag plåtade, skrev på mina noveller och gick på promenader. Konstnären och stickgeniet Anna Bauer drog med mig till båtmuseet på ön, fantastiskt ljus och dofterna ska vi inte tala om. På kollot samsades författare, texilkonstnärer, formgivare, fotografer, musiker, rektorer, reklamare och livsnjutare osv, i en salig röra. Vissa i sin egna bubbla, andra sittandes i grupp vid långbord för att påbörja arbetet med en ny tapetkollektion. Större delen av tiden låg kameran nedpackad när det inte handlade om mitt egna projekt som ni kanske någon gång får ta del av, eller inte. Det beror lite på hur modiga modellerna känner sig men i vilket fall är det en hyllning till den vuxna starka kvinnokroppen porträtterat efter solnedgången i svagt svagt ljus. Så, inte så många bloggbilder på minneskortet alltså. Men bilderna ovan kanske ändå ger en liten glimt om ron, kreativiteten, maten, samtalen och värmen som jag för alltid kommer att bära med mig i hjärtat. Det känns över lag som om jag den här våren och sommaren reser mig ur en lång sömn. Stockholm, Bassholmen och alla andra saker jag fått vara med om, fått leva i…

Tack snälla Markus och Lotta som gör det här, puss till er båda, Maria min rumskompis och alla andra som var med. Sitter tårögd när jag går igenom mitt arbete som jag faktiskt klämde ur mig mellan alla möten. Alla de här kvinnorna som lånade sig till min konstnärliga idé. Ödmjukt slår hjärtat nu. Ödmjukt och stolt. Jag har hittat min väg, eller snarare, hittat tillbaka. Tack.

Love,
/Lo

Det där skörstark ni vet

slappLite såhär idag.
När man måste kämpa för det man tror på och oftast stångar sig blodig. När man går intill ett barn eller flera, och känner att vissa saker är rätt, andra så genuint trasiga eller fel. Då finns inget annat än att resa sig varje dag och borsta av knäna. Stångas vidare, smartare och ärligare nästa gång. Tydligare. Det handlar inte om någon speciell ovanlig styrka som bara jag besitter, därför att för sitt barn, måste man bara. Stå upp. Vissa perioder i livet orkar man mindre, är rentav en misslyckad förälder men då säger jag bara. Ge inte upp. Imorgon är en ny dag. Andas. Sov på saken. Alla de där fåniga orden som faktiskt betyder, om du menar och inte viker med blicken. Ah, att skriva om svåra saker när det är barn inblandade är ju omöjligt utan att hänga ut. Så jag slutar väl här. Lite kantstött, måndagstrött, och redan längtig efter barnen som jag sa hejdå till i morse…

IMG_0999En gång när jag var 23 var jag på en fest. Alltså för pass 19 år sedan, om någon nu undrar. Då var jag på en vacker trädgårdsfest hos en kvinna som brukade färga håret korpsvart fast det var kritvitt vid det där laget. Utväxten var som en bred vit jag vet inte vad men stilig ja och med en knivskarp blick bakom hårslöjan. Och i villan i en Stockholmsk finare förort fanns det minnen överallt. Jag minns precis vad jag hade på mig och förmodligen såg jag rätt så mycket ut som kvinnorna på den tiden det begav sig, när hon flydde under andra världskriget i en båt till Gotland och hennes äldre kusin (min dåvarande svärmor), tvingades sjunga varje dag hela tiden under flykten för annars hotade hon med att skrika så liten hon var… 

kameliaDet där kriget, som det snart inte finns några vittnen kvar ifrån. Så märkligt. Så främmande för mig som 23:åring men ändå inte. Vi har alla våra krig, våra sorger och bedrövelser men just det där traumat är nog ändå något extra allt att vara med om i dess sämsta bemärkelse. Nåväl. Hon höll ögonen på mig, frågade ut mig, vägde min uppenbarelse på våg och funderade på om jag var den rätta till den där karln kanske, vad vet jag. Men en sak glömmer jag inte, hon sa att min klänning var vacker och att hon såg att jag var en sån där skörstark kvinna. Skörstark, ett ord jag använt vid husbehov sedan dess och kanske var hon den här svarthåriga damen med tung parfym den som uppfann ordet, vad vet jag. Orkar inte googla. Inte idag.

kameliorPå instagram lägger jag ibland upp bilder från mitt projekt Secret Garden, där får jag annars mest likes när en bild på ett helt rum hemma syns och barn i änglavingar leker lite lagom maaagiskt sådär. Det är ok, det är vackert och som det ska. Jag väljer den vägen själv oftast, där. Den lite tyngre estetiken gör sig ändå bäst i större format. Därför har jag nu beslutat att om det finns någon annan än jag därute, som gillar svartvita sotiga bilder på kamelior, vitkädda damer och palmhusromantik med råa kablar och nödutgångsbelysning, eller bleka händer bakom skitigt glas som om de levde under isen. Om. Så kommer jag att sälja mina alster som posters. Snart. Väldigt snart… Dock har jag inte fått upp alla bilder än, och nåt är fel med sidan så de ser hemska ut om man inte klickar på rutorna. Jaja, en liten teaser kan vi kalla det. Dagens bilder blir nog alla posters minus en av kameliorna. 


Kära måndag, tack och godnatt. Och tack ni som tittar in här -en liten långsamt växande skara, det känns så himla fint så tack till er med!