From möten

Drömma hjärta Eggers – om skrivandet och ömsinta lakan

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hatti-hatti-kimono-sustainability-recycle-vintage-sari-hotell-eggers-dromma-lotta-lundberg-bokmanus

hotell-eggers-rum-127-dromma-lotta-lundberg-skriva-manus-agonist-perfums-floralust-aeosop-hudvård-ekologisk

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-kristallkrona

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-ta-med-mig-när-du-går

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-balkong

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-tulpaner

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sänggavel-sammet-velour

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sammet-ARMCHAIR PARKER
Jag ska börja med att säga att det här är ett så kallat sponsrat inlägg åt hotell Eggers. Och ni som följer mig vet att jag bara samarbetar med dem som ligger mig allra varmast om hjärtat, som jag ändå redan utnyttjar eller hur man ska uttrycka det. Så. När vi nu är klara med det.
Ni vet att jag skriver på ett bokmanus i mina mellanrum? Ingen bör ha missat det på instagram iallafall, som jag pumpar ut budskapet… Det där utpumpandet fungerar nämligen lite som en försäkring, att jag inte ska ge upp, inte släppa taget om en dröm. Orden, min längtan, all sinnlighet och poesin som rör sig som tunga fåglar mellan mina revben vissa dagar. Andra dar som fjäderlätta smekningar från Österlens fjärilar i juli. När ska en sexbarnsmamma och heltidsarbetande kvinna få tiden, att skriva dem? Jo om nätterna när jag ändå hämtat ett glas vatten eller baddat någons febriga panna. På helgerna vid frukostbordet (dåligt samvete, aj), på 19-bussens 7 minuter korta färd mot eleverna och på toaletten. Små fragment ur min hand, ner i skrivböcker eller in i mobilen. Mitt språk är ett floddelta som jag vadar genom, ibland tar strömmar tag i mig likt ett kaos och det känns begripligt och nästan skrämmande. Ibland lägger jag mig bara ner och flyter på rygg, med ansiktet vänt mot stjärnhimlar eller mot solglitter mellan pilträdens hårslöjor. Det handlar om rörelse, kärlek och möten.
I höstas fick jag en idé om att fly vardagen då och då, låsa in mig på hotell och skriva mera fokuserat. Det var en god tanke, för allt utom min ekonomi. Så jag ser faktiskt mina tre sponsrade nätter hos Eggers hotell som ett slags konstnärsstipendium. Som en chans att vara nära de mina om jag skulle behöva rycka in, men tillräckligt avskärmad för att kunna gå in i mig själv och de gömda orden. Det brukar ta tid att landa. Det handlar om det ovana i att vara ensam med sina tankar, att inte vara behövd. Det tysta. Det mörka. Djupet. Känslorna. Att det är mig själv jag möter blir nästan skrämmande då. 

Men här var det inte svårt. Eggers som är ett av Sveriges äldsta stora hotell i bruk där de nya ägarnas varsamma händer behåller, bevarar, lyfter fram. Allt får ta sin tid. Här blåste de inte ut och började från noll och jag är så innerligt tacksam för just det. I korridorernas röda vener står gamla möbler lite var stans i väntan på. De nya som köps in ser ut att vara från tiden. Det finns en värdighet här. En värme bland personalen när jag blir sittandes efter frukosten. Det klirrar av porslin och gamla silverfat, ljuset släpar in genom de höga fönstren mot Drottningtorget och marmorbänkarna dignar av frukostens ljuvliga rester. Uppmuntrande ord. Stolthet.
Deras klientel är en salig blandning av turister, det äldre gardet som kan berätta historier från förr och en och annan barnfamilj och några få hipsters. Men än så länge, och jag hoppas och tror verkligen att det kommer att få fortsätta vara så, är det hur som helst ett ställe för alla. Inte bara en högkänslig trendelit som tröttnar efter en halv säsong och drar till nästa nyöppnade ställe. Inte bara de äldre. Så som jag vill, en kontinental känsla i det. Takhöjd och rymd i alla rum, en stilighet och hemkänsla samtidigt, det är verkligen något med atmosfären som gör mig lugn. Som vaggar mig och viskar att jag betyder. Att min njutning här är i fokus.

Det blir så enkelt att skriva då. Det blir en vändning. Ett hopp.
Rummets varma famn, de ömsinta lakanen och ljuset mellan väggen och de tunga gardinerna om nätterna. 

Jag är er evigt tacksam. 

RUM 127

Jag lyssnar på Eric Schüldt

Tipsar om:
Jag bär inte längre bara antika kimonos utan även återbruks som den på bilderna från Hatti Hatti, en icke vinstdrivande organisation som jobbar i Nepal, grundad i Sverige. Perfekt att slänga över sig när man har en trist jeans och t-shirt dag och perfekt som idé om hur man förbättrar världen på plats, i det lilla. Som för all del kan bli det stora… Se till att klicka in er och läs mera.

Om storytelling, inre ledarskap, händer och möten…

IMG_0877
När jag tittar tillbaka på 2016 finns det så många bilder, de flesta i jobbet på olika sätt men även från Österlen, barnbilder och olika konstprojekt som sällan eller aldrig visas, än så länge. I allt detta hittade jag några röda trådar som gjorde mig både lycklig och aningen förvånad. Det verkar ha handlat så mycket om människors händer. Om stillhet. Beslutsamhet. Och om möten. Själv upplevde jag året som hastigt och kanske inte så väldigt stilla. Men händerna, besluten och mötena skriver jag under på alla dagar…

IMG_9937
Som den här varelsen. Vi är långt ifrån jämngamla och kommer varken från liknande bakgrund som att vi inte heller står i ett liknande nu. Det spelar mindre roll och när vi jobbar med våra stilleben för Rum Hemma är det alltid lördag, terapi och respekt samtidigt. En gåva är hon i sanning. Lisa Marie Andersson, tack för alla dagar.

IMG_9928
Stilla var ordet, som om inga andra fanns i min stad…

IMG_2433
När man bloggar och instagrampillar och stajlar och har sig är det näst intill oundvikligt att bli bjuden på ljuvliga events hos tex butiker i stan. Det äts frukostar sprungna ur kärlek och kommer intressanta människor som med stor generositet delar med sig av sin kunskap. Jag tror året slog rekord på vardagslyx i denna genre och mötet med Katja Ragnstam var inget undantag, himla fin person som jag senare träffade på Kollo Bassholmen. Ett av de bästa steg i rätt riktning jag gjorde förra året för övrigt.

kamelior

IMG_0808

IMG_5022
I början av året hade jag liksom en vag känsla av att det var dags nu, att göra och göra för mig själv, ingen annan. Jag var så rädd, för många saker. Som tex det där att dela i grupp, åka till en ö och isolera mig med allt vad det innebär, om så bara för några dygn. Ett kreativt retreat. Ord som yoga (fortfarande ett outforskat område men Rom byggdes inte på en dag, du vet), cirkel, skriva och tala inför andra skrämde mig mer än jag ens förstår såhär efteråt. Vi är så vana vid att hålla uppe våra fasader antar jag. Men det var det sista jag ville så det var liksom bara att: 

IMG_7411
HOPPA! Det handlade även om att någon speciell givit mig en extra skjuts. Det gällde livet. Hon min vän som fick de sämsta oddsen och cancer spridd å det jävligaste. Med klar blick sa hon åt mig, det är nu eller aldrig. Du får vara modig för oss båda, göra och göra allt du velat. Hon planterade en stor fet avokadokärna i mitt arma hjärta och den slog rot, svällde och slog ut i vackra spröda löv lagom till våren. 

IMG_5806
Det vackra i att visa sitt fula, rädda och sårbara är att du väldigt väldigt ofta möts av varma händer. Av igenkännande blickar, kärlek och förståelse. Inte alltid men för det mesta. Så hände det. I sociala media likaväl som hos vänner och helt okända. Vad är det värsta som kan hända, frågade jag mig rätt ofta den här tiden… 

img_9736
Så beslut fattades. Som att gå ner i arbetstid. Som att köpa en analog kamera och som att börja formulera mig, på papper. Minst en dag i veckan veks till ett möte. En långlunch och samtal med en person jag var nyfiken på, och som ville träffa mig. Ibland en okänd, ibland en frilanskollega jag redan mött. Som Emma von Brömssen. En stjärna som kommer att lysa i decennier över vårt land, och en av de jag värderar högst bland de formgivare och mönsterdesigners jag mött.
Jag kan nämna så många mer, varumärket Emma och Marlena som gjort mina kläder här ovan eller Engelska Tapetmagasinet eller Nanna och Nina som driver Le Kiosk.

IMG_2427
En typiskt bra frukost, där en lång man berättade med stor passion om hur många fotografer och böcker som helst. En sån outsinlig källa att ösa ur och ändå lyckades Johan med konststycket att vara hur ödmjuk som helst. Det blev den största vändpunkten och det var även han och Vallgatan12 som gav mig gåvan att träffa Eva Klasson. Ni vet kanske, hon som skapade svensk fotohistoria med sina nakna självporträtt i Paris på 70-talet. De där mötena ruskade om mig. Sa både att jag var på rätt väg men att jag behövde utmana mig själv ännu mera. Leva mera. Nära. Innerligt. Iallafall blev det resultatet.

IMG_5866
Mera nerv. Mera hudlöst, på gott och ont. För ibland blir jag trött och vill bara plåta gulligt, blommor och söta saker. Men faktum är att jag gör det alldeles för mycket om ni frågar fotografer jag ser upp till. Ok. Ska tänka på det nu 2017, lovar!

IMG_8368

CNV000007-2

img_9144

IMG_8636

img_9194
Jag måste bara nämna den här pärlan också. Hon som gör de enda smycken jag behöver förutom de jag köper antika på Fåfängans Antik då. Iallafall. Paula Hagerskans. Din energi och din konst gör mig hel. Tack!

img_9542
På en liten välsorterad butik fick jag min egna skrivbok präglad med mitt bokprojekts titel. Himla bra ställe Rum för Papper och tipstack till Trendenser…

IMG_8933

IMG_8614

IMG_5571
Kvällsdimman över Komstad, Österlen. Det var där jag började formulera en längtan att dela allt jag kommit underfund med, om att leva med hjärtat i första rummet, leva sina drömmar och liksom ha ett inre ledarskap i allt du gör. 

IMG_0408
Jag skrev mera fokuserat efter sommaren. Tog t o m mina slantar och lade på hotellnätter i min egna stad bara för att få ro att lägga orden rätt. I vardagen har det mest handlat om en kvart här och en halvtimma mitt i natten. Det var kanske det bästa beslutet på hela året. Att lägga de där pengarna på mig själv. I samma veva träffade jag Petra Dokken på en av mina kreativa lunchmöten. Det var något med henne. En doer, ett väsen med ett ovanligt fokuserat välriktat inre ljus man sällan ser. Hon fick mig att tro att det där med att dela min resa och mina tankar inför andra inte var ett dugg skrämmande och att jag hade massor att ge. Ni vet, jag talade i början om att jag var rädd för så mycket men ändå längtade efter att hoppa? Den här kvinnan puttade mig bokstavligen över stupet eftersom vi skapade Dokken Drömma berättelseworkshopen som handlar om just din berättelse, kraften i att dela i cirkel, storytelling, truthtelling och allt det jag medvetet och omedvetet ägnat mig åt hela tiden. Så ovan jag var, så osäker och blyg. Sitta i ring och tala iför andra, inte ska väl jag, inte kan väl jag..?

CNV000008
Stupet var aldrig något stup, visade det sig. Mera som en liten tröskel. Och att inte hålla uppe en fasad bland okända människor i begränsat antal visade sig vara en lisa för själen. Inte alls obehagligt som jag trott utan totalt befriande, lärorikt och förtrollande kärleksfullt och roligt! Vi satt ju dessutom i en soffa och på fåtöljer, bekvämt som ni kanske hört. Såhär i efterhand förstår jag knappt vad jag var så rädd för, och kanske att det kan vara bra för er andra att höra nu när vi erbjuder nya tillfällen här i stan. Nämligen 25/1 och 28/1 redan. Maila mig för mer info, det finns ingenting att tveka på om du känner minsta lilla sug!!

IMG_0237

Eller som Petra själv messade mig häromdagen:
Det är mäktigt, och det är på tiden, det är tecken i tiden. Dags att våga mod och sårbarhet, utan att slå på stora trumman, bara mjukna…
Jag lägger till: Du har bara ett liv, din verklighet. Du har det i din hand precis hela tiden och det är som sagt dags nu. Att lyssna på ditt hjärta och våga kliva igenom dina rädslor, syna dina drömmar och leva det allra bästa som du kan…

2016 och alla mina människor, jag är bara så otroligt tacksam, ödmjuk och stolt över er alla. 
*TACK*

Dokken + Drömma = Sant!

img_4846

IMG_5730

img_9542

img_9509

IMG_8368

img_9520

IMG_5866
IMG_6032

img_9526

img_9683

På onsdag, alltså om bara två dygn! Sitter jag tillsammans med Petra Dokken i ett rum med tunga röda sammetsgardiner och samtalar med deltagarna på vår berättarworkshop (ja det är ett riktigt ord naturligtvis).
Som jag sett fram emot den här dagen, knappt att jag förstår det själv för det har både gått snabbt och samtidigt har dagarna sniglat sig fram. Ett tag tänkte vi, ”nästa år” men så i sista stund, ”vi kör om en vecka och bara hoppar”.
I skrivande stund finns två platser kvar så maila om du vill haka på detta fantastiska spontanevent!
Petra och jag möttes i oktober på en av mina kreativa luncher som jag bokar in för att få chans att möta spännande människor. Det var otroligt inspirerande och det fascinerade mig något oerhört att hon hade en sådan balans i allt och var så vältalig, hennes hjärta var på vid gavel, och hon verkade otroligt professionell, livserfaren och samtidigt väldigt alternativ och andlig. Wow en sån ärlig och rak kvinna tänkte jag spontant. Samt; vad coolt att både få vara sin boss, kunna peka med hela armen och drömma om stjärnor och tala om hjärtats vilja samtidigt. Det ena utesluter inte det andra, såklart. Det första intrycket stämde skulle jag säga och när hon sådde fröet om att jag skulle komma och delta i en workshop om berättande, att äga sin story och liksom leva mera i hjärtat än i huvudet med allt, kunde jag inte säga annat än ja. Ja med hjärtat i halsgropen ska tilläggas eftersom jag vanligtvis inte talar inför folk, inte vuxna iallafall. Det skrämmer mig lite ärligt talat. Men samtidigt har jag tusen saker att dela med andra. Och 2016 är mitt ”hoppa-år”. Mitt modiga år. Året som handlar om möten.
Så nu kör vi!
Jag har funderat mycket på det här som Petra säger med att äga min berättelse, kopplat till det personliga varumärket Drömma, min Instagram/blogg och mitt bokmanus samt egna livsresa i en enda salig röra. 
Min vilja att formulera mig och leva ärligt och utan skyddsnät är så stor, mer nu än någonsin. Kärleken till livet, att hela hjärtat ska vara med i allt jag gör, truthtelling och personlig utveckling. Hur jag använder språket för att förstå världen och min verklighet. Det bor sagor i mig och jag vill ta en plats bland alla orden och bilderna som är ingen annans. Kanske var det därför jag mötte Petra? Hon är lite som en guide och jag tror med hela mitt hjärta att den här workshopen blir helt fantastisk.

NÄR: Onsdag 7 december kl 16-20
VAR: Hotel Pigalle, www.hotelpigalle.se
PRIS: 600 kr ink moms, i detta spontana priset ingår Petra, Lotta, Pigalle och vacker teservering!
(Efteråt dricker vin i baren och fortsätter att leva vår berättelse…)
Betalning sker när vi har konfirmerat din anmälan.
Maila: dromma@dromma.se

Vill du dela din upplevelse med oss eller följa resan gör du det lättast via @dromma @petradokken och #dokkendrommaatpigalle ”dokkendrommaberättelseworkshop

VÄLKOMNA -SÅ GÖR VI AV HJÄRTATS LUST