From möten

Tonårsboken, drömmar och föräldraskap

I samarbete med den helt unika: Tonårsboken.
Vi åker till Österlen idag. För att vila lite. Landa efter veckor av slit. Andas in barnahår, klia ryggar, diska i mitt älsklingskök och grilla allt vi äter. Parera grodorna i trädgården, se solen gå ner bakom grönsakslandet, åka till havet.
Ligga på verandan, läsa den här boken. Våndas en del, känna aha, känna att jag inte är ensam, anteckna och drömma. Skratta rätt ut igenkännande, gråta en skvätt och få nya verktyg i redskapslådan som stavas föräldraskapet. Växa så det värker. Igen och igen.
Det här är inget vanligt samarbete. Men det är ett. Ett otroligt viktigt. Ett som inger HOPP, STÖD och PERSPEKTIV. 


När jag fick barn de första två gångerna, var det nittiotal. Jag var uppfostrad av 40-talister som fostrats av 20-talister. Jag hade precis förlorat min bästa vän och mamma och kände inga som hade barn, alltså några jag verkligen kunde prata med. Den enda boken som fanns att tillgå var skriven av en person som förespråkade en hel drös saker jag aldrig hade lyssnat på idag. Jag skulle vara auktoritär, men inte för. Jag skulle ge omsorg, men inte för mycket. Det skulle ske si och det skulle ske så. Lät bra i praktiken men den det var ändå för flummigt och pekpinneaktigt på samma gång. Det fanns inga konkreta saker egentligen, utan folk orerade bara om ”sunt förnuft”. Som om det var till hjälp när man kände sig helt lost ärligt talat?
Och d
et var liksom inte tal om att LYSSNA. Om jag hade vågat det där sista, både på mig själv och andra lite mera. Hade det där föräldraskapet varit tio gånger lättare. Om jag gått på min egna magkänsla, samma sak.

Just den här, Tonårsboken. Passar mig himla bra. Den är up to date med kapitel om stjärnfamiljen som ett exempel, hurra!
”Vi träffar tolv familjer och deras erfarenheter ligger till grund för att inspirera till hur vi andra kan navigera som tonårsföräldrar. Till vår hjälp hittar vi utrymme för egna tankar under rubriken ”Nu är det din tur”, där vi bjuds in att tänka själv samt att fundera tillsammans med vår tonåring kring svåra och viktiga frågor som hör tonårstiden till.”
Alltså OM jag fått denna i handen för tio år sedan, det hade på riktigt förändrat mitt liv. 
För det handlade inte om att mina tonåringar var jobbiga egentligen, utan om att jag inte kunde hantera deras nya skepnad särskilt moget ärligt talat. 
Jag är ledsen för det samtidigt som jag inser att det var ett annat liv då, en annan delal och jag handlade utifrån min giv och sits, då. Jag läser, finner tröst och påminns om som de själva skriver, glädjen och förmånen som det faktiskt är att få gå vid sin tonårings sida. 


I måndags fyllde ett av barnen 13 och jag lovar att den här boken kommer att ligga framme ständigt. Dessutom har jag två till som kommer att behöva mig som tonårsmamma framöver så det är bara att fortsätta att lära, göra om göra rätt och ta sig an mina barn nyfiket och respektfullt. Just nyfikenheten och ickepekpinnarna tycker jag att författarna Catarina Klentell och Catharina Wöhlecke-Haglund har lyckats väldigt bra med. Dessutom, månaden ut går allt överskott av försäljning av Tonårsboken till ett av Fryshusets projekt: barn till ensamma mammor. Hur bra?


Inbakat i detta inlägg måste jag även tipsa om Drömkalendern från Sporrong Form som jag fick på posten häromsistens. Den ska också följa med till Österlen och är just nu ett komplement till den andra. 


Precis som Tonårsboken känns Drömkalendern rätt enkel att ta greppa och för mig som lever lite splittrat med inte många utan snarare 100 bollar i luften är det oerhört enkelt och tydligt att spalta upp allt och få en bra överblick varje månad. Lite dagbok, men mest målsättning, belöningar, anteckningar och som att jag lättare kan coacha mig själv i olika projekt. 
Min första månad som exempel, har jag innan månaden ens är slut lyckats superbra med känner jag själv och snart är det dags för en ny, hurra! Där ska jag fokusera mer på mål som förälder, mitt nya kollektiv och mina konstprojekt. Du hittar den fina boken HÄR.

Hoppas att ni alla får en fin midsommar, tack för ordet!
/Lotta

 

 

 

Hos vänner i Stockholm: Vinonista, Cottinos, Miss Clara och så lite om min mamma…


För en månad sedan fick jag Stockholmsabstinens och drog upp själv för lite kreativa möten och egentid som det så torrt heter. Min vuxentid uppstår relativt sällan, och de dagar i månaden som det inte bor barn hemma väljer jag oftast att fylla med jobb. Men jag har lovat mig själv att bli bättre, jag har blivit det ärligt talat. Och att njuta i det lilla, det är jag grym på!
Nåväl, jag checkade in på Miss Clara som är ett hotell inhyst i en gammal flickskola, ni hör ju, bara en sån sak?! 


Låste in mig, skrev och pratade i telefon utan att bli avbruten. Ljuvligt!!


Här knäppte jag en bild från badrummet som hade en glasvägg ut mot rummet och utsikten. Mitt rum hade ett galet stort högt fönster och man kunde lätt sitta ett helt sällskap i den där djupa fönsternischen. Den som alla brukar lägga upp på sina IG-konton eftersom det är det bästa av allt på hela stället. Ni får väl kolla upp själva på IG så fattar ni vad jag menar. I anslutning till Miss Claras egna restaurang finns för kännedom en väldigt charmig Italiensk pizzeria som heter Giro. Alla försökte prata Italienska med mig vilket kanske var en medveten grej men jag blev rosig och kände mig plötsligt himla, ja, fin. Mörk och vacker liksom. Som en Italiensk hemlig kulturdam på genomresa. Dit gick jag på kvällsdejt med en av mina bästisar som sitter på DN Kultur. Hon är en av mina äldsta och ärligaste. Så glad att jag har henne men ibland är det lite sorgligt att så många bra finns just däruppe i storstan. Tänk om Sverige var aningen mindre, eller tänk om någon kunde uppfinna en knapp så att vi bara kunde trycka oss på fem röda till varandra? I vissa lägen hade det verkligen varit ovärdeligt…


Det första jag gör när jag öppnar dörren till ett hotellrum? Jag packar upp! Alltid. Måste, jag boa in mig, ställa fram tandborsten och kika vilka produkter de använder i duschen. Hänga upp kläder och lägga fram skrivbok och glasögon. Göra det till mitt, även om det kanske bara handlar om mindre än ett dygn. En liten rutin. Som får mig att landa. För övrigt älskar jag att bo på hotell. Alltså inte gillar utan Ä L S K A R. Ibland, trots alla mina saker och möbler och tapeter, tänker jag att det hade varit skönt att bo så jämt. Bara ha precis det mest nödvändiga omkring mig…


Här satt jag och skrev och åt min frukost med eftertanke. Och glodde på folk. Fantiserade upp små noveller om alla därinne. Vilka relationer de hade, varför de var där, just då. Ni vet, lite slidning doors och världen är liten. Hoppas att de på bilden är ok med att de får bo här på bloggen… 


Dagen efter åkte jag hem till Elsa Billgrens underbara lägenhet. Min Norska väninna Maren Ingeborg som driver Villa Betula hade hyrt familjens hem i nio dagar för att arbeta fram sitt koncept och hitta formen på allt det nya hon står inför. Vi hade bara träffats kort ett par gånger innan men hon är en sån där spontan och fri själ att allt känns totalt okomplicerat och helt självklart. Såklart ska jag komma och övernatta och hänga ett dygn, varför inte? Så glad för henne, jag önskar att alla var lika modiga och artistiska som hon. Världen hade varit en bättre plats. En vackrare med för den delen.

Vi fikade och gick och åt Kinesiskt på ett ställe med så himla god mat, pratade i princip oavbrutet och njöt av Elsas vackra hemtrevliga rum. Jag köpte blommor till Maren och hade med mig vin till värdinnan som hängde på Gotland med sin familj. 


Och om vinet, det kanske blir reklam så varning isåfall men jag är så glad över en av mina kunder, Vinonista. Där har jag nämligen börjat skriva liv i recept som passar deras viner och till hösten kanske jag drar ner och plåtar vingårdarna och människorna bakom, som är väldigt vackra och stolta i sitt slag, tänker jag mig. Skulle vilja gå på vinprovning för nybörjare här hemma först så att jag inte känner mig så bortkommen bara. Jag har iallafall ett gott luktsinne har jag hört så det finns kanske potential. Och jag tycker om vin och mat även om jag bara klarar det första i måttliga mängder pga migränen. Nåväl, Vinonista alltså, kom ihåg vart ni hörde det först. Att få jobba åt sin ende bror är en ära och lycka. Jag önskar att våran mamma hade vetat allt, om hur vi växte upp och fick familjer och vågade hoppa. Och att jag äntligen snart ska få göra den där Italienresan åt henne. Tyvärr utan att kunna språket flytande som hon men ändå. Det kommer att kännas starkt, det vet jag redan nu.


Och när jag ändå är inne på olika hem i denna spretiga bloggpost: Jag ser innerligt fram emot den dagen Maren Ingeborg flyttar in i sitt nya, då ska jag komma och knacka på och smyga runt med kameran för jag kan lova redan nu, att det kommer bli som inget annat! 


Sista dagen åkte jag hem till min bror, och angående hem igen, så kan jag säga att Martin och Hanna har en sådan fin blandning och känsla i sitt nya hus. Hos dem ska jag banne mig göra ett inredningsreportage så snart de är klara med köket i sin underbara funkisvilla. Och köket, ett av få som inte är utblåst utan hos dem får de gamla skåpen med bakelithandtag leva vidare, precis som de gamla elementskydden. Precis som man önskar. Vilket för mig är ren och skär porr.
Nu knäppte jag några bilder bara på prov för att i smyg visa min kollega på jobb som dessa men jag tycker allt att de är värda att visas upp som de är. Det känns överallt, så mjukt och kärleksfullt. Små minnen och på skåpet bland tavlor och minnen finns en bild på min mamma och där är hon sådär strålande och lycklig precis som hon ofta var, som jag minns henne…


Det här skåpet har stått i en lägenhet jag och brorsan stylade tillsammans en gång, sen följde det med ner till Göteborg och bodde hos oss ett tag. Men här i kusinens rum gör det sig såå mycket bättre. Gillar att ett loppisfynd kan få ha så många liv, och en sådan hållbarhet!


Där är hon. Våran mamma i vit kostym, så jäkla cool och söt. Så unga och kära. Och pappa håller henne så hårt i handen av gissar jag både lättnad och stolthet. Man kan kan såklart säga en hel massa om sina föräldrar men jag vet att deras kärlek. Den var så stor så stor. Den överlevde faktiskt allt. Till och med henne själv.
Christina den fina.


Ja, jag förlorar mig i minnen nu. Precis som den där morgonen sista dagen.


Då smög jag tidigt till Cottinos och åt en långsam frukost. Jobbade i mobilen. Försökte förstå att jag hade ett liv hemma att åka tillbaka till.


Så där satt jag. Och vägde orden, precis som nu. Så pass att jag totalt glömde mitt tåg och vackert fick köpa en ny biljett. 
Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv. En gång när jag skulle åka med mina föräldrar och en gång när jag gick runt med hjärtat i handen och drömde om någon som inte ville ha mig. Båda gångerna som jag minns det, var jag så otroligt förkrossad. Som om jag trodde att det inte går flera tåg här i livet.

Vilket det ju gör.
Det går alltid fler tåg kära du…

 

 

Och om du vill veta vad jag lyssnade på uppe i min hemstad, varsågod:

Melankolisk vår, lyssna HÄR!

/Drömma-Lotta

Och vi blommade hos Krickelin… In Bloom


I måndags tog jag tåget ner till Varberg för att hälsa på hos Kristin som tapetserat om sitt kök i denna godigen, Thistle. Makalöst fint från Boråstapeter och deras nya kollektion In Bloom, och hela eventet de arrat med Jenny Hanhe och Kristin var mest som en väldigt lyckad hemmafest, precis så som man gärna vill ha det. Jag älskar verkligen de här nära intima tillställningarna eftersom man hinner prata lite mera med alla. Nu är det redan fredag när jag skriver, men hela veckan har den varma känslan levt kvar, så TACK!


Av händer varsamt skapat. Sån fin historia vi fick höra av Jenny som designat flera av mönstren förra sommaren. Varje morgon cyklade hon till jobbet och fyllde korgen med blommor från diken och ängar. Alltså romantiken! Ser precis framför mig denna spröda vackra kvinna med slarvigt uppsatt hår och tampandes en gammal mormorscykel. Iallafall var det så det såg ut i min fantasi, hoppas hon inte kör värsta sporthojen och sabbar min dröm här, haha.


så himla fint i familjens kök!


Naturen, så komplicerad och enkel på samma gång. Jag målade blommor ur fantasin och lade till rankor med inspiration från ett omslag till en gammal florabok. Min nya grej, att måla akvarell…


Och denna, hur fin?!?


Carnation Garden, den är en klar favorit bland alla fantastiska mönster och jag hade gärna sett den i vår matsal hemma…

Jenny Hahne, vilken tålmodig pärla som satt och målade med mig så länge. Hon är anledningen till att vår stora matsal nu transformeras till ateljé faktiskt. Där ska vi sitta i maj och leka loss bland penslar och fina papper, hurra! Jenny från Boråstapeter var inte bara där för att hålla workshop dock utan hon presenterade givetvis kollektionen In Bloom. Det var ljuvligt att titta på hennes egna original och även en del som de bearbetat från deras gamla arkiv. Sådant med historia gör mig knäsvag och hur svårt det än är att välja kommer nog Foxglove på förstaplats för min del. 


Om jag hade ett hus skulle det garanterat stå ett växthus på tomten. När jag var liten hängde jag en del med min morfar i deras, minns precis doften av solmogna tomater, och hur man plockade gurkor och lade in efter hans hemliga recept. Blir sjukt nostalgisk när jag tänker på det nu.

Verket hade levererat en sån smaskig vego buffé, önskar att de fanns i Göteborg med. Då skulle jag luncha där varje frilansdag helt på sant.


Alltså dessa två! Alla borde ha en Nathalie och en Emma med på sina tillställningar, högt i tak och nära till skratt.


Cattis, hennes milda eteriska energi får mig alltid att le. Och så klär hon sig så fint jämt. Därför blev jag extra lycklig när just hon skrev så glittrigt om mig och hur jag väljer… Över lag känner jag att förutom att vara starka och hårt arbetande kvinnor att inspireras av, förundras jag över värdigheten och viljan att lyfta varandra. Rent generellt stöter jag extremt sällan på hårda armbågar, vårat nätverk är verkligen en frisk källa att ösa ur som jag upplever det.


Samtalet det goda. Allt från vilken färg man är, till maten, till inställningar i kameran (Tack Matilda), till tapetkärlek och kärlek. För någon var visst nyförälskad och det var så himla fint att insupa den där vibben. Samma känsla av stilla eufori som när man håller ett nyfött barn i sina armar. Jag blir helt rofyllt och rusig på samma gång. fint, visst?

 


Den här bilden snodde jag av Cattis, (tack), tycker den formulerar precis känslan av hur det var att sida där och flyta bort i färgerna och kreativiteten, att vara försjunken och tala på samma gång. En himla bra grej.


Buketten som kom med bud sen… Den var verkligen något utöver det vanliga. Såklart gjord av Blomrum, ett favoritställe här i Götet. Och ett tapetprov åkte genast upp i köket… Men jag vill säga er.
Det är så lätt att bedåras och falla för välordnade event, allt fluffigt fint varmt man bäddas in i. Det där att få känna sig lite uppvaktad i stunder då man kanske mest jobbar och sliter i ensamhet som frilans och så plötsligt, pang, kalas och baluns bara sådär! Men handen på hjärtat, jag skulle aldrig lägga min tid på att puffa för ett enskilt event om det inte gått rakt in med just det där som var tänkt att säljas in. Och i det här fallet var produkten en tapetkollektion. En oängslig blommig och varierad, med något för både nybörjare som för de mer vildhjärtade och modiga i inredningssammanhang. Jag tycker att det för framtiden hade varit intressant att ta det ett steg till i samma riktning, men dra i det ännu lite mera. Tex en kollektion gjord helt på blomster, endast från arkivet. Och en annan skapad helt av Jenny Hanhes varsamma hand, talangen där är ju bara wow. Så, sug på den Boråstapeter 🙂

 

Här nedan hittar ni mer tankar från vår kväll hos Kristin. Himla tjusiga bilder de andra tagit så lägg gärna tiden på att se en kväll från flera olika perspektiv:

Krickelin
AnnaCate
Diadonna
Nanna
By Emma
Miranda Rebecka
Babes in Boyland

 

Blommig vårhelg till er alla <3
/Drömma-Lotta