From matglädje

Antikhallarnas Latteria

img_3717

 

Under hennes bröst gömmer sig ett äventyr om du vågar. Vi ses här i slutet av oktober klockan 14. Jag har blomma i håret, klänning och stickad kofta, du kan ha skägg eller glasögon.
Det är inte Göteborg det är Paris eller ännu längre bort. Vi ska äta utsökt mat och ha fint bordsskick, sitta oförskämt länge. Vi är stoiska och perfekta. Men du kan lägga handen var du vill under bordet, det är ok.

Det är ju ett äventyr har jag sagt.

Om mina möten

img_9260

img_9210

img_9235

img_9284

img_9222

Söner som fyller 18 och 20. Två år, ett dygn och en timma mellan dem på ett ungefär. Så olika. Lika. Ur min livmoder och samma farsa. Jag snubblar på tangenterna och det bränner bakom mina ögonlock när jag försöker formulera en kärlek, den till barnen. Den som lär mig mest av allt, som är lättast. Som aldrig svalnar, vänder ryggen, ryggar eller tror annat än vintergator och gör att jag reser mig snabbare och starkare än om de aldrig blivit. 
Ni är allt jag behöver och mer därtill. Mer än jag drömt och det största jag fått. Samtidigt är jag den första att säga ”barn är inte allt”. Jag måste leva Lotta-livet fullt ut. För att bli den bästa mamman och för att må bäst. Fattas bara annat. Inget -livet tar slut när barnen flyttar ut, vem är jag-livskrisa. Det ligger inte för mig. Och med det sagt.
När allt kommer omkring är det ni som betyder. Att samla alla kring mitt bord är en ynnest, fast kanske att jag känner mig flamsigast och yngst av alla. Vill gömma mig bakom gardinen och gråta av lycka men vem skulle förstå. ”Det gör inget. Det är ok mamma.” Lilla stora mamman. Som känner att det där med förebild, det är så väldigt viktigt. En bra. Vill jag va’.
Ibland saknar jag att dela glädjen. Över dem alla. Men oftast inte. Jag känner ju allt. Oavsett. Och det finns vänner att spegla med…

I september och oktober. Mina torsdags och fredagsmöten. Så uppfylld av alla jag fått lyssna på, som jag delat bröd med och skålat i mörkt rött. Det blev nästan för mycket, till brädden fylld av intryck från starka levande. Som givit mig nycklar, bekräftelse och kärlek. Kreativa jobbmöten som blev så mycket mera, cirklar som slutits och ringar på vattnet det spridit. Men ännu mera, spiraler tydligen. Utåt, uppåt vidare. Fortfarande finns tid till fler. Jag antar att förväntningarna på ett sätt är höga nu men jag tar inget för givet. Jag bara önskar önskar önskar. 
Att nästa möte blir ett som ger mig lite ro. Ett varmt och stillsamt. En famn. Så att jag nu kan få landa lite. Så önskar jag efter tre månaders nyckelsamlande, inspirationssökande, ögonmötande. 
Snälla ögon. Lika orädda. Ber jag om.

 

Utan annan tanke än fint

Om juli och kollot på Bassholmen

IMG_4964

IMG_5022
Tänk att jag varit här. Fått tid till bara mig. Första gången på hundra år. Vilken förälskelse. Obeskrivbara dagar och att landa härifrån tog tid kan jag säga. Det bästa jag gjort, för mig.

IMG_4992

IMG_5036
Testar nattljus inför plåtning av tio huldror…

IMG_5053

IMG_5098
Matcha museum!

IMG_5104
Industri vintage och alla andra ord i den här genren, helt på rikt!

IMG_5085

IMG_5118

IMG_5148

IMG_5193

IMG_5216

IMG_5208

IMG_5225

IMG_5257

IMG_5254

Tänk att jag fick vara med om detta. Kollo Bassholmen, enklast beskrivet är det ett kreativt retreat där du jobbar med dina egna projekt på dagarna och äter middag gemensamt under kvällarna. Matlag var ju fantastiskt, det betydde att ditt gäng stod för en middag och en frukost, resten av tiden var det bara att komma till dukat bord. Lyx! 32 deltagare i det här underbara huset, lugnt, kravlöst och på något sätt verkar man få precis det man behöver just där och då. Jag plåtade, skrev på mina noveller och gick på promenader. Konstnären och stickgeniet Anna Bauer drog med mig till båtmuseet på ön, fantastiskt ljus och dofterna ska vi inte tala om. På kollot samsades författare, texilkonstnärer, formgivare, fotografer, musiker, rektorer, reklamare och livsnjutare osv, i en salig röra. Vissa i sin egna bubbla, andra sittandes i grupp vid långbord för att påbörja arbetet med en ny tapetkollektion. Större delen av tiden låg kameran nedpackad när det inte handlade om mitt egna projekt som ni kanske någon gång får ta del av, eller inte. Det beror lite på hur modiga modellerna känner sig men i vilket fall är det en hyllning till den vuxna starka kvinnokroppen porträtterat efter solnedgången i svagt svagt ljus. Så, inte så många bloggbilder på minneskortet alltså. Men bilderna ovan kanske ändå ger en liten glimt om ron, kreativiteten, maten, samtalen och värmen som jag för alltid kommer att bära med mig i hjärtat. Det känns över lag som om jag den här våren och sommaren reser mig ur en lång sömn. Stockholm, Bassholmen och alla andra saker jag fått vara med om, fått leva i…

Tack snälla Markus och Lotta som gör det här, puss till er båda, Maria min rumskompis och alla andra som var med. Sitter tårögd när jag går igenom mitt arbete som jag faktiskt klämde ur mig mellan alla möten. Alla de här kvinnorna som lånade sig till min konstnärliga idé. Ödmjukt slår hjärtat nu. Ödmjukt och stolt. Jag har hittat min väg, eller snarare, hittat tillbaka. Tack.

Love,
/Lo