From livet

allt mitt är ditt

Hej. Jag skriver listor och strukturerar mitt inre kaos. 
Tändstickor, naturfärgade post-it lappar, Byggfabriken, apoteket, kom i tid till olika saker som du behöver komma i tid till.. Disktrasa, schampo, vin, mera brieost och mera mat punkt. I mellanrummen andas jag lätt, ytligt. Min mage är bortkopplad. Jag tänker sen. Sen, ska jag vila efter kaoset som varit med sjukhus och tusen nålstick, separation flytt nya jobb och väntan på bättre tider. Kanske att det är svårt att ta in hur dålig jag varit, och att jag inte ens är hel än. 

Någon sommar fick jag inte nej men ett stort hem med vinklar och vrår och slipdamm och ungar och mat.se och val av tapeter och en balkong få förunnad. Det föll en stjärna i mitt knä också. En sån där som antagligen är för bra för att vara sann så jag håller andan och är livrädd. Som att sörja något som inte hänt än. Och på samma gång vara tacksammast i världen för varje minut som kom min väg…

Och innan det. Detta. För det som inte blev och det som vi sa adjö till. Och stoltheten över vad vi faktiskt åstadkom, det finaste av allt. Våra barn.

Jag tänker på det där att hitta hem. Och känna sig fri. Att vakna upp, känna sig trygg, hemma. Mitt hjärta slår som en liten flaxande kolibri och jag tänker att livet är för stort att ta in för det mesta.
En överlevare. En levare, är jag… Och allt börjar väl med en själv, och det där med insidan… inte hur alla andra är eller inte.

Dimma och höga hösthimlar, eller stålgrå himmel innan en åska, och ljummet regn som letar sig ner för halsen i september. Alltid ska jag vända ansiktet uppåt då, ta emot och fatta att lyckan bor i det. 
Det lilla, vardagliga. 

Såhär, fast mera visset och bedagat. det är mina bästa rosor ändå. Och även om jag inget har att säga vill jag säga allt. Till dig. Till er. Hallå, är ni ens där?

Jag väntade i fyra år på det här hemmet. Jag jobbade hårt för det och nästa gång jag bloggar ska ni nog få se lite. Annars finns jag ju alltid på instagram under @dromma till vardags sådär. Och Tranorna ska leva vidare i flickornas rum, fast de rödrosa istället för de blå som bodde i min förra hall. 221 kvm projekt på noll budget. Det är tur att man kan få lite spons på just tapeter, tur som tusan. 

Och mitt projekt kvinnor. Det längtar jag efter att få börja med igen. Det och att skriva. Att helt hänge sig och falla in den världen.
Här i mitt nya, finns ett rum att skriva i. Faktiskt gjort för detta redan när huset byggdes. Så här sitter jag idag och lägger orden på rad, redigerar kvinnor och bröllopskärlek och tänker att det är en jävla ynnest att vara frilans för det mesta. En del av mig skulle innerst inne vilja vara det på heltid. Om modet fanns.

Sen när jag ändå tar mig tid att blogga och allt det där andra så kommer insikten om att det är mitt hemma, mest av allt, och att andningen sakta flyttar sig från mitt bleka bröst ner till magen.
Lite som att vara i huset, där rosengrenar skrapar mot fönsterglasen och det där att handdiska är det vackraste som finns. Där morgonkaffet aldrig smakat godare och vinet virvlar runt min tunga som kyssar i regn, len mossa och solmogna hallon. 

Jag saknar dej.

Men jag kan vänta… Jag som aldrig kan, skulle kunna vänta 44 år till.
Om ett stjärnfall gick att hålla i en öppen handflata, vilket jag hoppas och tror.

Hälsade på Mouche och Melimeli häromdagen…


För ett tag sedan smög jag över till butiken Mouche som ligger ett kvarter från mig, det är förutom ett otroligt fint ställe numera även ett showroom för Amelia Widells egna möbelmärke MELIMEILI. 

Det var lite mingel och mitt bland alla stod hon bara och lös den där kvinnan. Amelia. Vilken blomma alltså.
Jag smög mest runt och njöt av Mouches vackra våning och pillade lite i smyg på allt. Tänkte att den här, och den här… kanske såna skor och ett litet armband som glittrar och en rosa puff att vila fötterna på. Sen. I mitt nya liv. För om jag inte har sagt det så flyttar jag till ett smått galet stort renoveringsobjekt i slutet av sommaren. Det kommer att gå åt tonvis med färg, tapeter och även behövas möbler för att fylla alla rum. Ett nytt kök också. Modell superbudget då. Japp.
Himla bra att jag är så duktig på att fynda på loppis osv, men sen var det ju detta med soffor. För det behövs alltså till två rum. Och soffor på loppis i all ära men jag är just där, lite trött på att mjukheten och djupet saknas för det allra mesta. 

Så vad tror ni jag sparar till just nu?! Jobbar skiten ur mig rent ut sagt. Sommarlov ska jag ha 2,5 v, det får räcka och barnen får jag gottgöra nästa sommar typ.
(Alltså de får inte kort sommarlov för att jag vill ha en ny soffa, det lät inte så bra hör jag. Men flytt och renovering kostar även om det är en hyresrätt. Och att trivas hemma när man jobbar halva tiden hemifrån, är superviktigt för min del).


Sjukt fina, sjukt sköna. Verkligen helt perfekta, som gjorda för att krypa upp i med hundra ungar eller en skrivbok och ett glas vin! Åh, jag blir helt matt bara jag tänker på’t.

Rosa och vinfärgad, om jag får välja…

Stockholmarna hade de tjusigaste skorna, men jag svävade 1,80 över havet i mina träskor från Kavat <3 Ångrar inte mitt inköp en sekund men tips, de tar några gånger att gå in så ge inte upp.
Kavat har jag jobbat med innan och jag har även ett sponsrat inlägg åt dem i pipen, fast mera barnskor då. Ska bara åka till Bassholmen först!! 

Lupinerna har blommat över men jag tröstar mig med rosorna i stan. Du hittar mig säkrast just nu i Trädgårsföreningen, i den lilla slottslikande bedagade skönheten till trädgård längst nere på Övre Husar, liksom nedanför Konstepidemin. Trädgårdsföreningens rosor är ett annat säkert kort, jag vill bara lägga mig över alla. Förlorar mig fullständigt, tänker att det måste vara livet att ha en egen trädgård full av olika doftande sorter… Ja, ett litet sidospår men ni vet…


Här är jag. hej du. Och som vanligt. Är det inte klänningar så är det kimonos. Eller kjol och en tisha med budskap. Samma stil de senaste 10 åren. Så himla skönt när en hittat sig liksom. 


När jag flyttar skulle jag vilja ha den här pralinen i rosa, Dahlia, och den lilla kärlekssoffan för två här ovan ståendes mitt emot, fast en vinfärgad då. Ja. Det var väl det. Ett livstecken. När allting rusar på i 180 och jag lever rätt mycket samtidigt. Den här årstiden är oslagbar på många sätt. Inte minst för att man kan få solsmekta ben och kyssta kinder. Äta utomhus. Slippa frysa. Känna hur staden och landet doftar. Möta ögonen. 

Därför att nu. Lyfter plötsligt alla blicken. Och ler. inifrån och ut.
Och jag vill dansa med alla jag ser nästan. 

 

/Drömma-Lotta

Allt är nära, tiden en diamant…

dog life
Jag märker att jag just nu behöver vara nära. Nära med kameran, nära i relationer, nära rent fysiskt.

Kajsa Cramer
Kanske det sinnligaste jag äger här hemma förutom mina vintage kimonos… Fast just den här bilden råkar vara från ett besök hos 4 VÅN Spinneriet, jag älskar älskar älskar dessa från Kajsa Cramer och tänker att jag vill ha mera så runt mig, saker som betyder, som är taktila och vackra men ändå med funktion. 

Vagabond Drömma blogg
De här har jag vunnit i en tävling hos Scorett utan större ansträngning, de kommer från Vagabond och slits med hälsan om någon undrar.

Paula Hagerskans
Paula Hagerskans i mitt hjärta!

Paula Hagerskans watches Lotta Lundberg Drömma-Lotta
Jo jag fyller år i maj, väldigt jämt och allt (44, ha). Mina senaste bemärkelsedagar har varit fattiga med förlust och sorg. Kanske det kan bli något annat i år tänkte jag. Kanske kan jag själv välja något annat?
Jag har dessutom redan fått två presenter i förskott. Klockan från min vän Paula är min älskling och den ena gåvan. Helt utsökt en liten söt diamant i mitten, som roterar varje sekund. En sån fin idé. Vegetabiliskt färgad nubuck och borstat stål för evigt runt min handled.

Paula Hagerskans watches Lotta Lundberg Drömma-Lotta
Finns andra varianter med ifall ni undrar…

Paula Hagerskans watches Lotta Lundberg Drömma-Lotta
Ja, här är jag, hej hej. Mitt i livet som det så vackert heter och min intention är att de närmaste 40 åren ska bli de bästa. Jag tänker bland annat fira detta faktum med min andra förskottspresent från mitt favorithotell i Göteborg. Eggers. De bjuder mig och mina 6 ungar på brunch. Sån lyx har jag inte precis råd med själv så jag känner mig som en drottning bara jag tänker på det. Och barnen, de vill jag ha mig närmast av allt. Fina saker i all ära men mina människor. De är så vansinnigt viktiga just nu. 

Söndag i morgon och jag drar allena till Stockholm för jobb och vänner. De jag känt alltid. De som vet minsta ryckning i ögonvrån och kan läsa en hel novell i den händelsen. Hjärtevänner man kan gråta och skratta med, och berätta om alla hemlisar och framtidsplaner som ryms under mina gömda händer. Jag tänker att även om tiden rusar snabbt just nu och det är mycket som händer, är det en gåva. Jag vill stå i stormens öga med den här diamanten och jag vill vara tacksam. Hej livet vad du far och hej vad jag bara får lov att följa med helt enkelt. 

/Lo