From fotograf

The Folklore Company

img_5903

img_5893

img_5916

img_5924

img_5934

img_5953

Tänkte att jag skulle visa ett jobb jag gjorde åt min fina kompis Sofia Magnusson i somras, en sann entreprenör som driver företaget The Folklore Company. 
Hennes vision är att locka nya generationer att se konsten i handarbete och locka fram lusten till att börja hantverka. Gillar så väldigt konceptet att du kan gå in och designa din alldeles egna bonad och sedan välja om den ska skickas hem helt klappad och klar eller om du hellre vill göra den själv. För hur gärna jag än vill finns det kanske inte plats i just mitt liv, för tillfället. Men då kan du som sagt får den broderad och hemskickad, bara att smacka upp på väggen därhemma. Men för er med fler mellanrum så måste ju det här vara det ultimata pysslet och helt säkert årets julklapp om ni frågar mig! Sofia är en sån där stark modig och snäll person som jag gärna vill lite extra att det ska gå bra för, visst har ni med sådana vänner? Att vara en liten uppstickare i hantverks och inredningsbranschen är tufft så in och gilla, hjärta, kommentera och sist men inte minst: KÖP!

Om bilderna då? Egentligen är jobbet produktbilder och stylade bilder på bonaderna i deras fina ljusa villa men när jag var på semester i det bästa huset jag vet i somras, kunde jag inte låta bli att tänka att de skulle göra sig väldigt bra där med. Sagt och gjort postade Sofia några av hennes färdiga broderier och jag brände av lite bilder. Visst bor de bra mot det orörda huset som fond? 

 

Ta med mig när du går

”Men. Du. Jag vill ju ge dig. Allt.
Luta mitt ansikte över ditt och skratta pärlor i din mun. Tvätta ditt hår med honung och sav och svälja din gråt så att du slipper själv.
Älskling. Musa. Kamrat med starka armar och återhållsamhet. Under ditt allvar gömdes vulkaner i juli och jag bar siden och sammet bara för dig…
I en dröm svävar jag över en turkos swimmingpool i min lila kimono. Under mig. Åtråvärd med marmorarmar, gudars vingar som skär ytan. Någon annans skydd.
1500 meter eller år. Jag tränar vid poolens kant på min tålmodighet och andas under ytan när du ber mig.
Kroppen i en båge. Vänder håll, tillbaka igen. På ruta ett.
Och mitt hjärta fallet genom himlar innan jag vaknar.”

Bilder från Paris, ord från en vecka i september.

Angeläget…

Lite jobb då. Fast det ser bra galet ut när man plåtat en bild till ett uppslag och text och ”vik” mitt på, saknas. Iallafall. Mitt och Lisa Maries jobb för Rum Hemma ute nu. Bra tidning, köp! 

img_4600

img_4619

img_4605

Annars, en glimrande kväll på Pigalle igår med mina fantastiska kollegor från skolan. Hade kunnat sitta ända till morgonen i den miljön och prata livet. Helst boka ett rum så att man slapp gå hem sen också. Det är nog mitt skönaste ställe i stan ändå, sitter där både med ett barn i taget för att unna oss, har kreativa jobbmöten på terassen eller så äter jag mat i världsklass med kär vän. Det känns viktigt nu. Lägga tid för vänprat om livet och om kreativa processer, fotografi, vart ögat landar genom en lins. Blir det en utställning, en bok eller båda? Vad vill jag? 

Ett liv. Ett liv har du.

Det är så väldigt angeläget för mig att säga er. Var varsam. Lägg inte locket på. Använd tiden du fått,  förvalta den väl. Var modig. Lev för i helvete. Hur är inte viktigt bara du har passion och lust i dina val. Inte konventioner, jante eller präktighet snälla rara…
Ibland svämmar hjärtat över, lite som opera. Så älskar jag livet. Inte många lever som att det kan ta slut i morgon. Jag försöker ändå tänka så. Det är inte så svårt när man förlorat. Eller håller på att förlora. Det är nu nu nu och igår samtidigt som måndag och blodpudding och PMS pågår sida vid sida med cancern, kärlek och livspassionen. Så förunderligt det jag kallar mitt liv ändå är och det jag påstår är min tid. Snart är allt glömt. Inte desto mindre betydde allt något. Där och då, här och nu, för en eller för flera.

Ibland svävar jag lite ovanför alla andra, eller flyter vid sidan om känns det som. Alla artighetsfraser och snabba puckar. Som också är jag. Men lika ofta, inte alls. Finns det någon som jag, tro…