From fotograf

Under huden lär jag mig allt utan rädsla

Under huden rör sig nya strömningar och jag fortsätter upptäcka det stora i att lyssna. Under huden lär jag mig. Att lyssna och ta emot. Utan rädsla.

 

under huden

Ungefär här tog orden slut. Eller inte slut egentligen. Men dels finns det saker man av hänsyn inte vill dela. Dels tänker jag på, hur alla redan sagt allt. I skrivandet trevar jag efter ett bokstavligt syfte. För vem, varför? Egentligen ville jag bara lyssna nu. Men så var det intresset för kärleken och modet och mötet. Och livsläxan att tillåta sig att ta emot. Utan rädsla.
Under huden lär jag mig…
Hur beskriver du en kärlek? En lust. En kyss som inte vill ta slut? En längtan som bär dig längre än du någonsin vandrat. Den om att våga ta emot. Att lyssna till punkt. Hänsynslöst få strössla din mest intensiva värme mot ett enda mål. Utan att målet vill annat än att ta emot tillbaka.

drömma under ytan

Ord för att beskriva kärleken själv. Den som alla andra förmodligen redan formulerat bättre. Tydligare. Mer genomträngande underhudenkrypande och samtidigt allmängiltigt. En kärlekseld som inte är manisk eller självförbrännande utan bara en eld för att bränslet är extraordinärt och för att blodets strömningar i sig leder mot samma hav av ett Vi. För allt det, krävs kanske snarare toner än ord? Och det är opera i mig om toner ska få göra allt rättvisa. Jag skiter i att det blir pretentiöst här nu. För under huden lär jag mig. Det syns inte utanpå men det är en medveten utbildning i det egna sinnet som pågått under några år nu. Som en frigörelse. Från både egot (trot om du vill), och bekräftelsen. Kärleken kan finnas ändå. Utan att ens ha en specifik mottagare. Så länge inte rädslan får lov att bygga bo kan livet bli fantastiskt. 

Opera, mod och en tillförsikt om att allt jag gör med hjärtat kommer att stanna kvar och ha en mening. Även om jag inte vet vart bilderna, orden eller musiken kommer att ta vägen eller leda. 
Allt blir bra. Jag bara vet det.

 

Under huden

Julbadet


Oklippta naglar, julbadet och natten som ramlar in i oss.



Det är för väl att jag på något sätt alltid står med båda fötterna på jorden. 
Jag tackar livet för kvinnokollektivet, vännerna, alla möten, mellanrummen och vilan.
 




Det nya livet rör sig lika sinnligt som vattnet och den regnbågsfärgade badbomben bubblar, fräser, simmar, glider och slingrar sig och leker runt våra händer.


Och vi ska bara vara tillsammans. De dagarna som räknas som våra. Vi ska göra det bästa vi kan även när orken inte finns. 
Och när den finns ska vi flyga över staden. 
Luta oss mot glasdörrarna på bussen, lägga händerna mot det kalla blanka, känna alla hästkrafter under oss och ilningarna i magen när den långa blå bussormen 
svänger ner mot kanalen...
Jag har redan berättat för dig att jag älskar sånt där. Vardagens små njutningar och att ge sig hän.
Som hur Majas pepparkaksdeg smakar eller hur de små snöflingorna letade sig innanför kappan och kysste mitt vänstra nyckelben. Och känslan av att sitta på tåget till Stockholm.
Det är dit jag längtar om du vill veta.


musik: Tågtröst för hjärtan 
 

Bakom gardinen

Bakom gardinen i mitt sovrum där tiden står stilla.

drömma blogg Lotta Lundberg

drömma blogg Lotta Lundberg
Mina torra novemberhänder och sönderbitna naglar. varför glömmer jag alltid att smörja dem såhär års? Jag tror min mamma sa till mig att sånt är viktigt…
Gardinens strävhet i spetsen mot mitt sköra starka just nu.
Andetagen. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Gamla fönsterglas gör allt drömskt, suddigt, sömnbristmaniskt kreativt berättande. Det är en annan tid. En ny. Det blir alltid så i novembersovrum, bakom gardinen.
Jag undrar vad ni tänker på. Och hur långt eller kort avståndet egentligen är, mellan hjärtan som längtar. Verkligheten skulle säga långt, eller förnuftet skulle det antar jag. Känslan skulle omsorgsfullt mäta och väga och viska dig: 0,00001 promilles avstånd.


Täcket sa mig att jag kan vila här… så vi gör det. Jag och barnen. Läser långa sagor och korta och varje kväll stavar sjuåringen en stund högt för oss. Lillasyster otåligar sig och vrider sig som en mask av det långsamma. Bara lite till, jag lovar din storasyster är så bra, och flytet kommer mer för varje dag. Snart ska du också lära dig allt det här. Sagor är livet älskling.
-Livet är en saga. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Utanför mitt fönster bakom gardinen. Alla löven som kämpar så. För min skull tänker jag. För att jag har så ont av det kallvåta fattiga mörka. Fast sen viskar jag iallafall, släpp taget nu. Släpp taget och landa i det nya. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Snart är det fredag här bakom gardinen. Då ska jag dra på mig min gröna klänning och dricka en drink med Charlotta stället för ingefärsavkok i spröda glas. Då ska jag vara utvilad och rentav ha målade naglar. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Jag är så svag för det blommiga, för pärlorna och sammeten. För spetsarna och det sidenlena. (I ärlighetens namn är det mest mysbrallor nu men det är ändå fint att hänga upp allt man tycker om, och längta till värme och lätthet).
Drömmer om ansikten att stanna i, till munnar som bara säger mjuka saker utan slut och de dagar jag har vind i steget. 

drömma fotograf Eva Claesson Lotta Lundberg
Och Evas självporträtt. Från när hon levde i Paris på 70-talet. Jag minns att när vi träffades en gång för några år sedan. Då hade jag på mig min lila kimono ovanför i bild, och vi blev liksom betagna i varandra. Hon sa att jag påminde henne om någon från Paristiden och mitt hjärta slog så hårt när hon stod och pratade med någon annan, om mig, på andra sidan rummet. Jag var den enda som köpte något på den där konstnärsträffen och nu följer hennes blick mig varje dag och hon viskar att din tid kommer. 
Den kommer…

/Lo