From fotograf

kvinnor som möter kvinnor som möter män

Elisabeth Holmertz, så himla fint att jag fick plåta dig så modigt och nära. Tack!

Och när vi samtalar om livet fast det är första gången vi möts. Kanske att jag blir lite väl hudlös, sådär som det är när man står sårbar i livet som bara händer hela tiden. Samtidigt, när jag vågar vara den jag är just nu, händer det något mellan mig och den jag plåtar. Eller när jag skriver. Den bitterljuva sanningen i skapandet, måhända?
Just nu går det inflation i orden ”hudlöst, ärligt, nära” på instagram. Ord jag brukat sedan alltid. Men som på inget sätt kan kallas mina. Och ska det tjatas om något så bättre ord än dessa, eller magiskt, finns kanske inte? För det är ändå dit jag vill sträva… Jag siar att nästa trend blir: modigt.

Händer. Händer och ögon. Sånt jag alltid faller för och fascineras av hos de jag möter…
Det finns så mycket jag vill säga om just det, vad som händer i liven nu, och möten och fan och hans moster.
Men jag vill inte prata om andra här i några slags kryptiska koder längre, rätt less på sådant i bloggar där jag/man inte adresserar eller namnger.
Så:
Hej varenda karl som läser detta: jag önskar att ni var lika modiga, lika hudlösa och sårbara som kvinnorna i mitt liv. Jag hade älskad er ännu mera då. 
Ännu mera…

Och hon sångerskan, hon är ju bara helt fantastisk, eller hur?

/Drömma-Lotta

En pärla till, eller två. Om Göteborgs auktionsverk och en fotograf.

Helgen som var, del 2:

Hon fortsatte att sova, den där lilla. Så jag åkte till Järntorget och förlorade mig, som alla andra. Ansiktet vänt mot det rosa, solen i ögonen. Kameror och mobiler i allas händer, eller synen för gudar: när en mamma lyfte upp sitt barn som skrattade högt av lycka -inne i ett rosa moln.
Vi bor i ett land som består av mörker och kyla halva året nästan. Det gör saker med en. På gott och ont. När ljuset kommer tillbaka blir det så intensivt, vi har längtat som man längtar efter en älskare som varit iväg länge. Det finns inget som kan stoppa den där passionen, det är som att vi själva är de där körsbärsknopparna som äntligen brister. En ända lång utdragen kyss man inte vill ska ta slut. Vi behöver det, så innerligt och galet mycket behöver vi förlora oss i ljumma vindar, blommor och D-vitamin som lagras för den andra tiden.
Inte alla älskar våren, men många. Inte alla. Men jag. Jag är din och jag väntar och väntar och väntar och sen får jag den där belöningen som gör fjärilarna i magen så många. Deras vingar smeker insidan av det som är jag.
Det är bittersweet och jag vet att det inte är menat för alltid men när det här ögonblicken uppstår är det bara JA. NU. och 100%. 

järntorget körsbärsblom Drömma Lotta Lundberg
Sen smög jag till Auktionsverket, en lite småhemlig pärla på Värmlandsgatan 2. Alla mattor, möbler och all konst. Lampor och porslin som klirrar blygt när kappan stryker förbi. Snäll tålmodig personal som lyssnar på besökares historier, varsamma händer och tränat öga. All kunskap. Jag tycker om. Hej lilla pärla.

auktionsverket Drömma-Lotta

auktionsverket Drömma-Lotta

Och jag kärade ner mig i ett gigantiskt bord. Sssh. Snälla. Låt det bli mitt… Iallafall.
Just nu pågår en fotoutställning av Johan Brink i direkt anslutning till entrén. Så bra initiativ, hoppas att de fortsätter på det spåret! Johan är en sådan där människa som ser allt i bilder ord och musik samtidigt tycks det mig. Få förunnat.
Han skriver i jobbet, tex för Fotografiska, föreläser, samlar, bla på fotoböcker och fotokonst och är utan tvekan den jag vet som kan mest om allt detta och lite till.

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning

järntorget körsbärsblom Drömma Lotta Lundberg
Visst passade det blommiga ihop med min dag så säg? 

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning

auktionsverket Drömma-Lotta

cherryblossom Järntorget Lotta Lundberg körsbärsblom

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning
Den här är en av de bästa på hela utställningen. Mörkerjagaren, ljusjagaren. Så fin!
Finns en bok du kan köpa också. Matad med ögonblick, som kanske just då inte betydde ett enda dugg, eller rent av allt. Den är full av kimonos, rörelser, steg och färger.  Eftertänksamheten den här fotografen besitter parat med alla intryck framför linsen blir en balanserad röra jag tycker mycket om. Liksom harmoni. Trygghet.

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning

Tokyo verkar vara en oerhört kontrastrik stad när jag hör honom berätta. Miljonstad, neonljus, spelhallar, som både krockar och kanske rent av även lever i en slags symbios med stillheten och stadens historia.
Allas liv, sida vid sida.
Tusen och åter tusen dagar flätade i varandra
skrev han.
Jag önskar att jag hade varit där. Jag önskar mig dit, någon gång dit, till just den där gränden där The Writer sitter ihopkrupen på en stol…

Johan Brink

Och jag har visst börjat blogga på allvar igen. Det var väl det där med våren som sagt.
/Drömma-Lotta

Om storytelling, inre ledarskap, händer och möten…

IMG_0877
När jag tittar tillbaka på 2016 finns det så många bilder, de flesta i jobbet på olika sätt men även från Österlen, barnbilder och olika konstprojekt som sällan eller aldrig visas, än så länge. I allt detta hittade jag några röda trådar som gjorde mig både lycklig och aningen förvånad. Det verkar ha handlat så mycket om människors händer. Om stillhet. Beslutsamhet. Och om möten. Själv upplevde jag året som hastigt och kanske inte så väldigt stilla. Men händerna, besluten och mötena skriver jag under på alla dagar…

IMG_9937
Som den här varelsen. Vi är långt ifrån jämngamla och kommer varken från liknande bakgrund som att vi inte heller står i ett liknande nu. Det spelar mindre roll och när vi jobbar med våra stilleben för Rum Hemma är det alltid lördag, terapi och respekt samtidigt. En gåva är hon i sanning. Lisa Marie Andersson, tack för alla dagar.

IMG_9928
Stilla var ordet, som om inga andra fanns i min stad…

IMG_2433
När man bloggar och instagrampillar och stajlar och har sig är det näst intill oundvikligt att bli bjuden på ljuvliga events hos tex butiker i stan. Det äts frukostar sprungna ur kärlek och kommer intressanta människor som med stor generositet delar med sig av sin kunskap. Jag tror året slog rekord på vardagslyx i denna genre och mötet med Katja Ragnstam var inget undantag, himla fin person som jag senare träffade på Kollo Bassholmen. Ett av de bästa steg i rätt riktning jag gjorde förra året för övrigt.

kamelior

IMG_0808

IMG_5022
I början av året hade jag liksom en vag känsla av att det var dags nu, att göra och göra för mig själv, ingen annan. Jag var så rädd, för många saker. Som tex det där att dela i grupp, åka till en ö och isolera mig med allt vad det innebär, om så bara för några dygn. Ett kreativt retreat. Ord som yoga (fortfarande ett outforskat område men Rom byggdes inte på en dag, du vet), cirkel, skriva och tala inför andra skrämde mig mer än jag ens förstår såhär efteråt. Vi är så vana vid att hålla uppe våra fasader antar jag. Men det var det sista jag ville så det var liksom bara att: 

IMG_7411
HOPPA! Det handlade även om att någon speciell givit mig en extra skjuts. Det gällde livet. Hon min vän som fick de sämsta oddsen och cancer spridd å det jävligaste. Med klar blick sa hon åt mig, det är nu eller aldrig. Du får vara modig för oss båda, göra och göra allt du velat. Hon planterade en stor fet avokadokärna i mitt arma hjärta och den slog rot, svällde och slog ut i vackra spröda löv lagom till våren. 

IMG_5806
Det vackra i att visa sitt fula, rädda och sårbara är att du väldigt väldigt ofta möts av varma händer. Av igenkännande blickar, kärlek och förståelse. Inte alltid men för det mesta. Så hände det. I sociala media likaväl som hos vänner och helt okända. Vad är det värsta som kan hända, frågade jag mig rätt ofta den här tiden… 

img_9736
Så beslut fattades. Som att gå ner i arbetstid. Som att köpa en analog kamera och som att börja formulera mig, på papper. Minst en dag i veckan veks till ett möte. En långlunch och samtal med en person jag var nyfiken på, och som ville träffa mig. Ibland en okänd, ibland en frilanskollega jag redan mött. Som Emma von Brömssen. En stjärna som kommer att lysa i decennier över vårt land, och en av de jag värderar högst bland de formgivare och mönsterdesigners jag mött.
Jag kan nämna så många mer, varumärket Emma och Marlena som gjort mina kläder här ovan eller Engelska Tapetmagasinet eller Nanna och Nina som driver Le Kiosk.

IMG_2427
En typiskt bra frukost, där en lång man berättade med stor passion om hur många fotografer och böcker som helst. En sån outsinlig källa att ösa ur och ändå lyckades Johan med konststycket att vara hur ödmjuk som helst. Det blev den största vändpunkten och det var även han och Vallgatan12 som gav mig gåvan att träffa Eva Klasson. Ni vet kanske, hon som skapade svensk fotohistoria med sina nakna självporträtt i Paris på 70-talet. De där mötena ruskade om mig. Sa både att jag var på rätt väg men att jag behövde utmana mig själv ännu mera. Leva mera. Nära. Innerligt. Iallafall blev det resultatet.

IMG_5866
Mera nerv. Mera hudlöst, på gott och ont. För ibland blir jag trött och vill bara plåta gulligt, blommor och söta saker. Men faktum är att jag gör det alldeles för mycket om ni frågar fotografer jag ser upp till. Ok. Ska tänka på det nu 2017, lovar!

IMG_8368

CNV000007-2

img_9144

IMG_8636

img_9194
Jag måste bara nämna den här pärlan också. Hon som gör de enda smycken jag behöver förutom de jag köper antika på Fåfängans Antik då. Iallafall. Paula Hagerskans. Din energi och din konst gör mig hel. Tack!

img_9542
På en liten välsorterad butik fick jag min egna skrivbok präglad med mitt bokprojekts titel. Himla bra ställe Rum för Papper och tipstack till Trendenser…

IMG_8933

IMG_8614

IMG_5571
Kvällsdimman över Komstad, Österlen. Det var där jag började formulera en längtan att dela allt jag kommit underfund med, om att leva med hjärtat i första rummet, leva sina drömmar och liksom ha ett inre ledarskap i allt du gör. 

IMG_0408
Jag skrev mera fokuserat efter sommaren. Tog t o m mina slantar och lade på hotellnätter i min egna stad bara för att få ro att lägga orden rätt. I vardagen har det mest handlat om en kvart här och en halvtimma mitt i natten. Det var kanske det bästa beslutet på hela året. Att lägga de där pengarna på mig själv. I samma veva träffade jag Petra Dokken på en av mina kreativa lunchmöten. Det var något med henne. En doer, ett väsen med ett ovanligt fokuserat välriktat inre ljus man sällan ser. Hon fick mig att tro att det där med att dela min resa och mina tankar inför andra inte var ett dugg skrämmande och att jag hade massor att ge. Ni vet, jag talade i början om att jag var rädd för så mycket men ändå längtade efter att hoppa? Den här kvinnan puttade mig bokstavligen över stupet eftersom vi skapade Dokken Drömma berättelseworkshopen som handlar om just din berättelse, kraften i att dela i cirkel, storytelling, truthtelling och allt det jag medvetet och omedvetet ägnat mig åt hela tiden. Så ovan jag var, så osäker och blyg. Sitta i ring och tala iför andra, inte ska väl jag, inte kan väl jag..?

CNV000008
Stupet var aldrig något stup, visade det sig. Mera som en liten tröskel. Och att inte hålla uppe en fasad bland okända människor i begränsat antal visade sig vara en lisa för själen. Inte alls obehagligt som jag trott utan totalt befriande, lärorikt och förtrollande kärleksfullt och roligt! Vi satt ju dessutom i en soffa och på fåtöljer, bekvämt som ni kanske hört. Såhär i efterhand förstår jag knappt vad jag var så rädd för, och kanske att det kan vara bra för er andra att höra nu när vi erbjuder nya tillfällen här i stan. Nämligen 25/1 och 28/1 redan. Maila mig för mer info, det finns ingenting att tveka på om du känner minsta lilla sug!!

IMG_0237

Eller som Petra själv messade mig häromdagen:
Det är mäktigt, och det är på tiden, det är tecken i tiden. Dags att våga mod och sårbarhet, utan att slå på stora trumman, bara mjukna…
Jag lägger till: Du har bara ett liv, din verklighet. Du har det i din hand precis hela tiden och det är som sagt dags nu. Att lyssna på ditt hjärta och våga kliva igenom dina rädslor, syna dina drömmar och leva det allra bästa som du kan…

2016 och alla mina människor, jag är bara så otroligt tacksam, ödmjuk och stolt över er alla. 
*TACK*