From fotograf

Bakom gardinen

Bakom gardinen i mitt sovrum där tiden står stilla.

drömma blogg Lotta Lundberg

drömma blogg Lotta Lundberg
Mina torra novemberhänder och sönderbitna naglar. varför glömmer jag alltid att smörja dem såhär års? Jag tror min mamma sa till mig att sånt är viktigt…
Gardinens strävhet i spetsen mot mitt sköra starka just nu.
Andetagen. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Gamla fönsterglas gör allt drömskt, suddigt, sömnbristmaniskt kreativt berättande. Det är en annan tid. En ny. Det blir alltid så i novembersovrum, bakom gardinen.
Jag undrar vad ni tänker på. Och hur långt eller kort avståndet egentligen är, mellan hjärtan som längtar. Verkligheten skulle säga långt, eller förnuftet skulle det antar jag. Känslan skulle omsorgsfullt mäta och väga och viska dig: 0,00001 promilles avstånd.


Täcket sa mig att jag kan vila här… så vi gör det. Jag och barnen. Läser långa sagor och korta och varje kväll stavar sjuåringen en stund högt för oss. Lillasyster otåligar sig och vrider sig som en mask av det långsamma. Bara lite till, jag lovar din storasyster är så bra, och flytet kommer mer för varje dag. Snart ska du också lära dig allt det här. Sagor är livet älskling.
-Livet är en saga. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Utanför mitt fönster bakom gardinen. Alla löven som kämpar så. För min skull tänker jag. För att jag har så ont av det kallvåta fattiga mörka. Fast sen viskar jag iallafall, släpp taget nu. Släpp taget och landa i det nya. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Snart är det fredag här bakom gardinen. Då ska jag dra på mig min gröna klänning och dricka en drink med Charlotta stället för ingefärsavkok i spröda glas. Då ska jag vara utvilad och rentav ha målade naglar. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Jag är så svag för det blommiga, för pärlorna och sammeten. För spetsarna och det sidenlena. (I ärlighetens namn är det mest mysbrallor nu men det är ändå fint att hänga upp allt man tycker om, och längta till värme och lätthet).
Drömmer om ansikten att stanna i, till munnar som bara säger mjuka saker utan slut och de dagar jag har vind i steget. 

drömma fotograf Eva Claesson Lotta Lundberg
Och Evas självporträtt. Från när hon levde i Paris på 70-talet. Jag minns att när vi träffades en gång för några år sedan. Då hade jag på mig min lila kimono ovanför i bild, och vi blev liksom betagna i varandra. Hon sa att jag påminde henne om någon från Paristiden och mitt hjärta slog så hårt när hon stod och pratade med någon annan, om mig, på andra sidan rummet. Jag var den enda som köpte något på den där konstnärsträffen och nu följer hennes blick mig varje dag och hon viskar att din tid kommer. 
Den kommer…

/Lo

När det är fullmåne i Vasa

 


Då sätter vi på vår bästa musik… den här kärleksvisan har vi rört oss till som älvor det senaste….


Klär oss som vi behagar…


Och virvlar som små decemberyra snöflingor…

Det går så bra att leka här förstår ni.


Alla dagar finns det goda saker att minnas, ting att tacka för, och något jag kunnat göra bättre…

Annars då? Lite paus från det vardagliga snart. Jag ska nämligen åka till ett sagolikt ställe tillsammans med ett gäng fotografer och storytellers i regi av Babes in Boyland.
Lyllos mig. Lyllos lyllos mig…

 

 

kvinnor som möter kvinnor som möter män

Elisabeth Holmertz, så himla fint att jag fick plåta dig så modigt och nära. Tack!

Och när vi samtalar om livet fast det är första gången vi möts. Kanske att jag blir lite väl hudlös, sådär som det är när man står sårbar i livet som bara händer hela tiden. Samtidigt, när jag vågar vara den jag är just nu, händer det något mellan mig och den jag plåtar. Eller när jag skriver. Den bitterljuva sanningen i skapandet, måhända?
Just nu går det inflation i orden ”hudlöst, ärligt, nära” på instagram. Ord jag brukat sedan alltid. Men som på inget sätt kan kallas mina. Och ska det tjatas om något så bättre ord än dessa, eller magiskt, finns kanske inte? För det är ändå dit jag vill sträva… Jag siar att nästa trend blir: modigt.

Händer. Händer och ögon. Sånt jag alltid faller för och fascineras av hos de jag möter…
Det finns så mycket jag vill säga om just det, vad som händer i liven nu, och möten och fan och hans moster.
Men jag vill inte prata om andra här i några slags kryptiska koder längre, rätt less på sådant i bloggar där jag/man inte adresserar eller namnger.
Så:
Hej varenda karl som läser detta: jag önskar att ni var lika modiga, lika hudlösa och sårbara som kvinnorna i mitt liv. Jag hade älskad er ännu mera då. 
Ännu mera…

Och hon sångerskan, hon är ju bara helt fantastisk, eller hur?

/Drömma-Lotta