From fina ställen

En pärla till, eller två. Om Göteborgs auktionsverk och en fotograf.

Helgen som var, del 2:

Hon fortsatte att sova, den där lilla. Så jag åkte till Järntorget och förlorade mig, som alla andra. Ansiktet vänt mot det rosa, solen i ögonen. Kameror och mobiler i allas händer, eller synen för gudar: när en mamma lyfte upp sitt barn som skrattade högt av lycka -inne i ett rosa moln.
Vi bor i ett land som består av mörker och kyla halva året nästan. Det gör saker med en. På gott och ont. När ljuset kommer tillbaka blir det så intensivt, vi har längtat som man längtar efter en älskare som varit iväg länge. Det finns inget som kan stoppa den där passionen, det är som att vi själva är de där körsbärsknopparna som äntligen brister. En ända lång utdragen kyss man inte vill ska ta slut. Vi behöver det, så innerligt och galet mycket behöver vi förlora oss i ljumma vindar, blommor och D-vitamin som lagras för den andra tiden.
Inte alla älskar våren, men många. Inte alla. Men jag. Jag är din och jag väntar och väntar och väntar och sen får jag den där belöningen som gör fjärilarna i magen så många. Deras vingar smeker insidan av det som är jag.
Det är bittersweet och jag vet att det inte är menat för alltid men när det här ögonblicken uppstår är det bara JA. NU. och 100%. 

järntorget körsbärsblom Drömma Lotta Lundberg
Sen smög jag till Auktionsverket, en lite småhemlig pärla på Värmlandsgatan 2. Alla mattor, möbler och all konst. Lampor och porslin som klirrar blygt när kappan stryker förbi. Snäll tålmodig personal som lyssnar på besökares historier, varsamma händer och tränat öga. All kunskap. Jag tycker om. Hej lilla pärla.

auktionsverket Drömma-Lotta

auktionsverket Drömma-Lotta

Och jag kärade ner mig i ett gigantiskt bord. Sssh. Snälla. Låt det bli mitt… Iallafall.
Just nu pågår en fotoutställning av Johan Brink i direkt anslutning till entrén. Så bra initiativ, hoppas att de fortsätter på det spåret! Johan är en sådan där människa som ser allt i bilder ord och musik samtidigt tycks det mig. Få förunnat.
Han skriver i jobbet, tex för Fotografiska, föreläser, samlar, bla på fotoböcker och fotokonst och är utan tvekan den jag vet som kan mest om allt detta och lite till.

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning

järntorget körsbärsblom Drömma Lotta Lundberg
Visst passade det blommiga ihop med min dag så säg? 

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning

auktionsverket Drömma-Lotta

cherryblossom Järntorget Lotta Lundberg körsbärsblom

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning
Den här är en av de bästa på hela utställningen. Mörkerjagaren, ljusjagaren. Så fin!
Finns en bok du kan köpa också. Matad med ögonblick, som kanske just då inte betydde ett enda dugg, eller rent av allt. Den är full av kimonos, rörelser, steg och färger.  Eftertänksamheten den här fotografen besitter parat med alla intryck framför linsen blir en balanserad röra jag tycker mycket om. Liksom harmoni. Trygghet.

Johan Brink fotograf Drömma-Lotta Lotta Lundberg Auktionsverket fotoutställning

Tokyo verkar vara en oerhört kontrastrik stad när jag hör honom berätta. Miljonstad, neonljus, spelhallar, som både krockar och kanske rent av även lever i en slags symbios med stillheten och stadens historia.
Allas liv, sida vid sida.
Tusen och åter tusen dagar flätade i varandra
skrev han.
Jag önskar att jag hade varit där. Jag önskar mig dit, någon gång dit, till just den där gränden där The Writer sitter ihopkrupen på en stol…

Johan Brink

Och jag har visst börjat blogga på allvar igen. Det var väl det där med våren som sagt.
/Drömma-Lotta

Jag hittade en ny pärla i helgen, No Name Vintage…

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

no name vintage retro johanneberg Drömma blogg lampor

Helgen som var, del 1.

Min helg började lite knackigt på fredagen men i lördags tog jag en liten människa på vila i vagnen och vandrade runt helt ensam i min stad. Utan måsten. Fantastiskt välbehövligt. Sol som lade sig som bomull runt den slitna. Tack.
Då sprang jag på det här fina stället mellan Vasa och Johanneberg, (anser jag men Teknologgatan 2 räknas väl som Johanneberg)? Nåväl, vilken pärla! Så fint utvalt och ägaren Staffan har stenkoll och stor fäbless för vackra lampor så jag fick verkligen mitt lys-tmäte, ha! Just nu går jag runt med hjärtat i halsgropen och väntar på besked om en ny lägenhet och där behövs just mer belysning isåfall. Spännande och roligt och ett riktigt äventyr om det skulle bli av. Så länge det inte är ett uttalat nej tänker jag just nu bara ja, ja, JA… Ta ut glädjen i förskott är mitt råd, besvikelsen blir inte större om ni frågar mig… Realist och fötterna på jorden har jag tillräckligt av ändå så jag tillåter mig att drömma så ofta jag kan.
Det här stället är lite så, drömmar som förverkligats. Ett par, en lokal som blev ledig, kontorsplatser bakom och ett intresse som växt sig större och tillslut blivit butik. Jag fick kika bakom kulisserna en sväng och fick höra en sådan där historia att älska. Den om att när de tog över stället var det första som hände en större vattenläcka. Inte så roligt kanske men när de blev tvungna att riva en skadad gipsvägg så fanns en världsfin kaklad vägg med tillhörande bakugn där. Stället hade för länge sedan varit brödbutik och det är lite som när man renoverar gamla hem och man skalar fram lager av lager med helt magiska tapeter. Samma skattjakt, samma lycka…

No Name Vintage, mitt helgtips och be att få kika på ugnen om ni går dit en helg när kontoret är obemannat ni som gillar sånt.

/Drömma-Lotta

Drömma hjärta Eggers – om skrivandet och ömsinta lakan

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hatti-hatti-kimono-sustainability-recycle-vintage-sari-hotell-eggers-dromma-lotta-lundberg-bokmanus

hotell-eggers-rum-127-dromma-lotta-lundberg-skriva-manus-agonist-perfums-floralust-aeosop-hudvård-ekologisk

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-kristallkrona

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-ta-med-mig-när-du-går

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-balkong

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-tulpaner

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sänggavel-sammet-velour

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sammet-ARMCHAIR PARKER
Jag ska börja med att säga att det här är ett så kallat sponsrat inlägg åt hotell Eggers. Och ni som följer mig vet att jag bara samarbetar med dem som ligger mig allra varmast om hjärtat, som jag ändå redan utnyttjar eller hur man ska uttrycka det. Så. När vi nu är klara med det.
Ni vet att jag skriver på ett bokmanus i mina mellanrum? Ingen bör ha missat det på instagram iallafall, som jag pumpar ut budskapet… Det där utpumpandet fungerar nämligen lite som en försäkring, att jag inte ska ge upp, inte släppa taget om en dröm. Orden, min längtan, all sinnlighet och poesin som rör sig som tunga fåglar mellan mina revben vissa dagar. Andra dar som fjäderlätta smekningar från Österlens fjärilar i juli. När ska en sexbarnsmamma och heltidsarbetande kvinna få tiden, att skriva dem? Jo om nätterna när jag ändå hämtat ett glas vatten eller baddat någons febriga panna. På helgerna vid frukostbordet (dåligt samvete, aj), på 19-bussens 7 minuter korta färd mot eleverna och på toaletten. Små fragment ur min hand, ner i skrivböcker eller in i mobilen. Mitt språk är ett floddelta som jag vadar genom, ibland tar strömmar tag i mig likt ett kaos och det känns begripligt och nästan skrämmande. Ibland lägger jag mig bara ner och flyter på rygg, med ansiktet vänt mot stjärnhimlar eller mot solglitter mellan pilträdens hårslöjor. Det handlar om rörelse, kärlek och möten.
I höstas fick jag en idé om att fly vardagen då och då, låsa in mig på hotell och skriva mera fokuserat. Det var en god tanke, för allt utom min ekonomi. Så jag ser faktiskt mina tre sponsrade nätter hos Eggers hotell som ett slags konstnärsstipendium. Som en chans att vara nära de mina om jag skulle behöva rycka in, men tillräckligt avskärmad för att kunna gå in i mig själv och de gömda orden. Det brukar ta tid att landa. Det handlar om det ovana i att vara ensam med sina tankar, att inte vara behövd. Det tysta. Det mörka. Djupet. Känslorna. Att det är mig själv jag möter blir nästan skrämmande då. 

Men här var det inte svårt. Eggers som är ett av Sveriges äldsta stora hotell i bruk där de nya ägarnas varsamma händer behåller, bevarar, lyfter fram. Allt får ta sin tid. Här blåste de inte ut och började från noll och jag är så innerligt tacksam för just det. I korridorernas röda vener står gamla möbler lite var stans i väntan på. De nya som köps in ser ut att vara från tiden. Det finns en värdighet här. En värme bland personalen när jag blir sittandes efter frukosten. Det klirrar av porslin och gamla silverfat, ljuset släpar in genom de höga fönstren mot Drottningtorget och marmorbänkarna dignar av frukostens ljuvliga rester. Uppmuntrande ord. Stolthet.
Deras klientel är en salig blandning av turister, det äldre gardet som kan berätta historier från förr och en och annan barnfamilj och några få hipsters. Men än så länge, och jag hoppas och tror verkligen att det kommer att få fortsätta vara så, är det hur som helst ett ställe för alla. Inte bara en högkänslig trendelit som tröttnar efter en halv säsong och drar till nästa nyöppnade ställe. Inte bara de äldre. Så som jag vill, en kontinental känsla i det. Takhöjd och rymd i alla rum, en stilighet och hemkänsla samtidigt, det är verkligen något med atmosfären som gör mig lugn. Som vaggar mig och viskar att jag betyder. Att min njutning här är i fokus.

Det blir så enkelt att skriva då. Det blir en vändning. Ett hopp.
Rummets varma famn, de ömsinta lakanen och ljuset mellan väggen och de tunga gardinerna om nätterna. 

Jag är er evigt tacksam. 

RUM 127

Jag lyssnar på Eric Schüldt

Tipsar om:
Jag bär inte längre bara antika kimonos utan även återbruks som den på bilderna från Hatti Hatti, en icke vinstdrivande organisation som jobbar i Nepal, grundad i Sverige. Perfekt att slänga över sig när man har en trist jeans och t-shirt dag och perfekt som idé om hur man förbättrar världen på plats, i det lilla. Som för all del kan bli det stora… Se till att klicka in er och läs mera.