From fina ställen

Om det gula i maj…

Det tycks mig som om varenda kollega och vän visar upp gula ting, blommor och plagg i sina flöden det senaste och inte mig emot. Allt det trötta och håglösa motas enklast bort precis så. En slags terapi för ögat tills du tror på det själv kanske. Sen, att vara lite mörk eller melankolisk är vackert i min värld, det är inte det. Bara att det känns varmt, snällt, skönt att omge sig med färger som denna, just nu. 


På balkongen landade en gul kudde som jag hittade på Designtorget och jag har sått luktärtor, malvor och krasse bland annat. Igår hängde jag upp en vit linnegardin som rumsavdelare därute, eftersom sommarrummet råkar vara 7 meter långt ungefär. Så jag tyckte att jag hade råd att dela av och låtsas sydeuropa, och dessutom fläktar den så milt mot oss nu. Matta har jag inte hittat än men jag lade ut en trasmatta i samma gula färg efter att jag tagit den här bilden. Mjukare. Snällare. Jag landar så bra här i hörnet nu, det känns som yoga i hela mig!


Det hängde en gul blommig sak hos Weekday som ropade mitt namn. Det var så länge sedan. Som något ropade efter mig menar jag… 


I min ena dotters rum sitter den HÄR tapeten. Jag har några rullar kvar som du gärna får köpa till halva priset. Bara att maila eller kommentera.
Häromdagen spelades en scen in här som lillasystern var med i. Och jag tänker mig att vårat hem hade passat bra till sånt. Plåtningar och filminspelningar… Borde kanske annonsera om det på min IG eller nåt…


Maj. Du gula blombladsfallande vitrosa milda. Du lovar så stort i år. Som att min födelsedag på onsdag och tiden efter, kommer att bli något alldeles extraordinärt. Det känns faktiskt så. 

Och dagen efter tar jag med mig dottern med blomnamnet till Malmö, jag har bokat rum på MJ’s som så många tipsade mig om (tack). Där ska vi njuta och hälsa på SVT för ett spännande sommarjobb i Lund. Om de blir av berättar jag!

Hej maj. Alla färger i mig. Om du vill veta.

/Drömma-Lotta

 

 

Hos vänner i Stockholm: Vinonista, Cottinos, Miss Clara och så lite om min mamma…


För en månad sedan fick jag Stockholmsabstinens och drog upp själv för lite kreativa möten och egentid som det så torrt heter. Min vuxentid uppstår relativt sällan, och de dagar i månaden som det inte bor barn hemma väljer jag oftast att fylla med jobb. Men jag har lovat mig själv att bli bättre, jag har blivit det ärligt talat. Och att njuta i det lilla, det är jag grym på!
Nåväl, jag checkade in på Miss Clara som är ett hotell inhyst i en gammal flickskola, ni hör ju, bara en sån sak?! 


Låste in mig, skrev och pratade i telefon utan att bli avbruten. Ljuvligt!!


Här knäppte jag en bild från badrummet som hade en glasvägg ut mot rummet och utsikten. Mitt rum hade ett galet stort högt fönster och man kunde lätt sitta ett helt sällskap i den där djupa fönsternischen. Den som alla brukar lägga upp på sina IG-konton eftersom det är det bästa av allt på hela stället. Ni får väl kolla upp själva på IG så fattar ni vad jag menar. I anslutning till Miss Claras egna restaurang finns för kännedom en väldigt charmig Italiensk pizzeria som heter Giro. Alla försökte prata Italienska med mig vilket kanske var en medveten grej men jag blev rosig och kände mig plötsligt himla, ja, fin. Mörk och vacker liksom. Som en Italiensk hemlig kulturdam på genomresa. Dit gick jag på kvällsdejt med en av mina bästisar som sitter på DN Kultur. Hon är en av mina äldsta och ärligaste. Så glad att jag har henne men ibland är det lite sorgligt att så många bra finns just däruppe i storstan. Tänk om Sverige var aningen mindre, eller tänk om någon kunde uppfinna en knapp så att vi bara kunde trycka oss på fem röda till varandra? I vissa lägen hade det verkligen varit ovärdeligt…


Det första jag gör när jag öppnar dörren till ett hotellrum? Jag packar upp! Alltid. Måste, jag boa in mig, ställa fram tandborsten och kika vilka produkter de använder i duschen. Hänga upp kläder och lägga fram skrivbok och glasögon. Göra det till mitt, även om det kanske bara handlar om mindre än ett dygn. En liten rutin. Som får mig att landa. För övrigt älskar jag att bo på hotell. Alltså inte gillar utan Ä L S K A R. Ibland, trots alla mina saker och möbler och tapeter, tänker jag att det hade varit skönt att bo så jämt. Bara ha precis det mest nödvändiga omkring mig…


Här satt jag och skrev och åt min frukost med eftertanke. Och glodde på folk. Fantiserade upp små noveller om alla därinne. Vilka relationer de hade, varför de var där, just då. Ni vet, lite slidning doors och världen är liten. Hoppas att de på bilden är ok med att de får bo här på bloggen… 


Dagen efter åkte jag hem till Elsa Billgrens underbara lägenhet. Min Norska väninna Maren Ingeborg som driver Villa Betula hade hyrt familjens hem i nio dagar för att arbeta fram sitt koncept och hitta formen på allt det nya hon står inför. Vi hade bara träffats kort ett par gånger innan men hon är en sån där spontan och fri själ att allt känns totalt okomplicerat och helt självklart. Såklart ska jag komma och övernatta och hänga ett dygn, varför inte? Så glad för henne, jag önskar att alla var lika modiga och artistiska som hon. Världen hade varit en bättre plats. En vackrare med för den delen.

Vi fikade och gick och åt Kinesiskt på ett ställe med så himla god mat, pratade i princip oavbrutet och njöt av Elsas vackra hemtrevliga rum. Jag köpte blommor till Maren och hade med mig vin till värdinnan som hängde på Gotland med sin familj. 


Och om vinet, det kanske blir reklam så varning isåfall men jag är så glad över en av mina kunder, Vinonista. Där har jag nämligen börjat skriva liv i recept som passar deras viner och till hösten kanske jag drar ner och plåtar vingårdarna och människorna bakom, som är väldigt vackra och stolta i sitt slag, tänker jag mig. Skulle vilja gå på vinprovning för nybörjare här hemma först så att jag inte känner mig så bortkommen bara. Jag har iallafall ett gott luktsinne har jag hört så det finns kanske potential. Och jag tycker om vin och mat även om jag bara klarar det första i måttliga mängder pga migränen. Nåväl, Vinonista alltså, kom ihåg vart ni hörde det först. Att få jobba åt sin ende bror är en ära och lycka. Jag önskar att våran mamma hade vetat allt, om hur vi växte upp och fick familjer och vågade hoppa. Och att jag äntligen snart ska få göra den där Italienresan åt henne. Tyvärr utan att kunna språket flytande som hon men ändå. Det kommer att kännas starkt, det vet jag redan nu.


Och när jag ändå är inne på olika hem i denna spretiga bloggpost: Jag ser innerligt fram emot den dagen Maren Ingeborg flyttar in i sitt nya, då ska jag komma och knacka på och smyga runt med kameran för jag kan lova redan nu, att det kommer bli som inget annat! 


Sista dagen åkte jag hem till min bror, och angående hem igen, så kan jag säga att Martin och Hanna har en sådan fin blandning och känsla i sitt nya hus. Hos dem ska jag banne mig göra ett inredningsreportage så snart de är klara med köket i sin underbara funkisvilla. Och köket, ett av få som inte är utblåst utan hos dem får de gamla skåpen med bakelithandtag leva vidare, precis som de gamla elementskydden. Precis som man önskar. Vilket för mig är ren och skär porr.
Nu knäppte jag några bilder bara på prov för att i smyg visa min kollega på jobb som dessa men jag tycker allt att de är värda att visas upp som de är. Det känns överallt, så mjukt och kärleksfullt. Små minnen och på skåpet bland tavlor och minnen finns en bild på min mamma och där är hon sådär strålande och lycklig precis som hon ofta var, som jag minns henne…


Det här skåpet har stått i en lägenhet jag och brorsan stylade tillsammans en gång, sen följde det med ner till Göteborg och bodde hos oss ett tag. Men här i kusinens rum gör det sig såå mycket bättre. Gillar att ett loppisfynd kan få ha så många liv, och en sådan hållbarhet!


Där är hon. Våran mamma i vit kostym, så jäkla cool och söt. Så unga och kära. Och pappa håller henne så hårt i handen av gissar jag både lättnad och stolthet. Man kan kan såklart säga en hel massa om sina föräldrar men jag vet att deras kärlek. Den var så stor så stor. Den överlevde faktiskt allt. Till och med henne själv.
Christina den fina.


Ja, jag förlorar mig i minnen nu. Precis som den där morgonen sista dagen.


Då smög jag tidigt till Cottinos och åt en långsam frukost. Jobbade i mobilen. Försökte förstå att jag hade ett liv hemma att åka tillbaka till.


Så där satt jag. Och vägde orden, precis som nu. Så pass att jag totalt glömde mitt tåg och vackert fick köpa en ny biljett. 
Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv. En gång när jag skulle åka med mina föräldrar och en gång när jag gick runt med hjärtat i handen och drömde om någon som inte ville ha mig. Båda gångerna som jag minns det, var jag så otroligt förkrossad. Som om jag trodde att det inte går flera tåg här i livet.

Vilket det ju gör.
Det går alltid fler tåg kära du…

 

 

Och om du vill veta vad jag lyssnade på uppe i min hemstad, varsågod:

Melankolisk vår, lyssna HÄR!

/Drömma-Lotta

It’s a slow revolution


November, vart tog du ens vägen viskar jag sömnigt varmt och starkt. Jag blev friskare. Jobbade med fantastiska företag och landade efter den första (största), renoveringsetappen här hemma.
Det bästa den här månaden var just det, och att jag blev bjuden på så himla fina events anordnade av vänner. Så här kommer en rejäl dos länkkärlek lagom till jul.
Jag vill tipsa er om några av företagen jag jobbar med eller stöter på, eftersom de är så grymma och jag älskar både deras produkter och människorna bakom. Ett stort plus med att bo på Västkusten, är just det. Nätverkandet, närheten till alla och allt mysigt som ordnas. Det är som att bli hembjuden till någons kök faktiskt. Även de större företagen lyckas alltid få till känslan av den där varma famnen som jag uppskattar så. Mer om det snart…


I Viktoriapassagen har Emma von Brömssen och Kajsa Cramer öppnat en bedårande söt pop up shop fylld till brädden med godsaker från deras egna kollektioner och samarbeten som Bliss och Götefors Porslin. Bliss är deras egna projekt ihop (vilket har jag plåtat moodbilder till), och Götefors skulle jag faktiskt också fotat men blev olyckligt nog sjuk. Fick den fina blå fågel-temuggen på posten häromdagen, antar att ni sett den flimra förbi hos andra i era flöden… helt perfekt är den!


Det var det där med lyktorna också. Om ni vill ge varandra hållbara julklappar kanske ni inte tänker osökt på sprött skört, utan mera oj så opraktiskt. Fast det där stämmer inte kan jag intyga som samlar på dessa. Jag kör dem i diskmaskinen upp och ner så de råa kanterna skaver, vi har pennor i dem, blommor eller ljus. jag flyttar runt dem med slarviga rörelser men inte en flisa har lämnat dessa sinnliga kroppar. Det är som att vidröra porslinshud och slipade stenar på en solvarm strand, att hålla dina kupade händer runt Kajsas lyktor om ni nu undrar…


Detta då. Från en oförglömlig middag ute hos Hermans Lada. 

Så många vackra själar på samma ställe. Jag och Lena och Hanna åkte dit och när presentationsrundan gick runt bordet stockade det sig i halsen ungefär 20 gånger, över alla livsberättelser och hur alla dessa fantastiska entreprenörer hittat till sina kall här i livet. Högst upp på min hållbara julklappslista står därför förutom fler av Kajsas lyktor, ett fårskinn från Avelsås Naturhem, ett spillkum från Annika Lööf och någon av alla fina linneprodukter som Ancher Design tillverkar. Det sistnämnda är Ann Stenströms märke, hon som även driver själva ladan. Och dit till den där magiska ladan ska jag banne mig åka på konsert till sommaren sen, för de arrar de mest intima konserterna där du ibland nästan sitter i knät på de som spelar.
Sånt älskar jag.  

Nu längtar jag efter att själv bjuda in folk till mitt kök i vinter. Det här är ungefär så mkt jag kan visa just nu pga nedrivna skåp, trasigt kakel och en en gammal fläkt som balanserar på min lilla arbetsyta. Men det gör inte så mkt. Värmen och trivseln kommer av de som gästar, inte för att jag har det perfekta köket. Men en sak har jag kommit fram till iallafall, att bra redskap inspirerar mig att laga mer mat. Rustika brädor är fint även om jag inte hittade min megastora på nätet (se bild), utan direkt i butiken, och skålar behöver jag för det har jag nästan inga alls. Men jag får bygga långsamt tänker jag. Lite som livet mitt, jag syr och lappar och lagar. Det är operfekt och ibland aningen rörigt men jag säger mera ja och nej på rätt ställen nu och det har resulterat i mera sömn om nätterna och en stor varm röd ros i mitt hjärta. 


Alla dessa möten… tack!


För mig bor lyckan i det lilla för det mesta. Solkatter över en vacker tapet. En kopp te och uppdateringar om vad som hänt sen sist med en vän. Ett snällt öga som möter en när du lämnar ungar på morgonen. Ett nytt litet jobbuppdrag eller en varm hård kram från en blivande tonåring. Och i mitt nya liv är inte en enda dag den andra lik. Det tycker jag mycket om. Det är roligt, ibland utmanande och otroligt lärorikt numera, livet mitt. Det helar mig vill jag tro.


Att skynda långsamt i livsprocesserna, att förlåta sig själv och att unna sig. Det jobbar jag på. Det funkar för mig. Och lyckan över att se mitt hem växa fram lite som min på riktigt senaste hobby, att brodera. Det är en lisa för själen…

 

Ps, jag har gästbloggat hos Sandberg, om tapeten här ovan. Hälsa på där för allt i världen och ha den bästa helgen nu!