From familjelivet

allt mitt är ditt

Hej. Jag skriver listor och strukturerar mitt inre kaos. 
Tändstickor, naturfärgade post-it lappar, Byggfabriken, apoteket, kom i tid till olika saker som du behöver komma i tid till.. Disktrasa, schampo, vin, mera brieost och mera mat punkt. I mellanrummen andas jag lätt, ytligt. Min mage är bortkopplad. Jag tänker sen. Sen, ska jag vila efter kaoset som varit med sjukhus och tusen nålstick, separation flytt nya jobb och väntan på bättre tider. Kanske att det är svårt att ta in hur dålig jag varit, och att jag inte ens är hel än. 

Någon sommar fick jag inte nej men ett stort hem med vinklar och vrår och slipdamm och ungar och mat.se och val av tapeter och en balkong få förunnad. Det föll en stjärna i mitt knä också. En sån där som antagligen är för bra för att vara sann så jag håller andan och är livrädd. Som att sörja något som inte hänt än. Och på samma gång vara tacksammast i världen för varje minut som kom min väg…

Och innan det. Detta. För det som inte blev och det som vi sa adjö till. Och stoltheten över vad vi faktiskt åstadkom, det finaste av allt. Våra barn.

Jag tänker på det där att hitta hem. Och känna sig fri. Att vakna upp, känna sig trygg, hemma. Mitt hjärta slår som en liten flaxande kolibri och jag tänker att livet är för stort att ta in för det mesta.
En överlevare. En levare, är jag… Och allt börjar väl med en själv, och det där med insidan… inte hur alla andra är eller inte.

Dimma och höga hösthimlar, eller stålgrå himmel innan en åska, och ljummet regn som letar sig ner för halsen i september. Alltid ska jag vända ansiktet uppåt då, ta emot och fatta att lyckan bor i det. 
Det lilla, vardagliga. 

Såhär, fast mera visset och bedagat. det är mina bästa rosor ändå. Och även om jag inget har att säga vill jag säga allt. Till dig. Till er. Hallå, är ni ens där?

Jag väntade i fyra år på det här hemmet. Jag jobbade hårt för det och nästa gång jag bloggar ska ni nog få se lite. Annars finns jag ju alltid på instagram under @dromma till vardags sådär. Och Tranorna ska leva vidare i flickornas rum, fast de rödrosa istället för de blå som bodde i min förra hall. 221 kvm projekt på noll budget. Det är tur att man kan få lite spons på just tapeter, tur som tusan. 

Och mitt projekt kvinnor. Det längtar jag efter att få börja med igen. Det och att skriva. Att helt hänge sig och falla in den världen.
Här i mitt nya, finns ett rum att skriva i. Faktiskt gjort för detta redan när huset byggdes. Så här sitter jag idag och lägger orden på rad, redigerar kvinnor och bröllopskärlek och tänker att det är en jävla ynnest att vara frilans för det mesta. En del av mig skulle innerst inne vilja vara det på heltid. Om modet fanns.

Sen när jag ändå tar mig tid att blogga och allt det där andra så kommer insikten om att det är mitt hemma, mest av allt, och att andningen sakta flyttar sig från mitt bleka bröst ner till magen.
Lite som att vara i huset, där rosengrenar skrapar mot fönsterglasen och det där att handdiska är det vackraste som finns. Där morgonkaffet aldrig smakat godare och vinet virvlar runt min tunga som kyssar i regn, len mossa och solmogna hallon. 

Jag saknar dej.

Men jag kan vänta… Jag som aldrig kan, skulle kunna vänta 44 år till.
Om ett stjärnfall gick att hålla i en öppen handflata, vilket jag hoppas och tror.

Om mina möten

img_9260

img_9210

img_9235

img_9284

img_9222

Söner som fyller 18 och 20. Två år, ett dygn och en timma mellan dem på ett ungefär. Så olika. Lika. Ur min livmoder och samma farsa. Jag snubblar på tangenterna och det bränner bakom mina ögonlock när jag försöker formulera en kärlek, den till barnen. Den som lär mig mest av allt, som är lättast. Som aldrig svalnar, vänder ryggen, ryggar eller tror annat än vintergator och gör att jag reser mig snabbare och starkare än om de aldrig blivit. 
Ni är allt jag behöver och mer därtill. Mer än jag drömt och det största jag fått. Samtidigt är jag den första att säga ”barn är inte allt”. Jag måste leva Lotta-livet fullt ut. För att bli den bästa mamman och för att må bäst. Fattas bara annat. Inget -livet tar slut när barnen flyttar ut, vem är jag-livskrisa. Det ligger inte för mig. Och med det sagt.
När allt kommer omkring är det ni som betyder. Att samla alla kring mitt bord är en ynnest, fast kanske att jag känner mig flamsigast och yngst av alla. Vill gömma mig bakom gardinen och gråta av lycka men vem skulle förstå. ”Det gör inget. Det är ok mamma.” Lilla stora mamman. Som känner att det där med förebild, det är så väldigt viktigt. En bra. Vill jag va’.
Ibland saknar jag att dela glädjen. Över dem alla. Men oftast inte. Jag känner ju allt. Oavsett. Och det finns vänner att spegla med…

I september och oktober. Mina torsdags och fredagsmöten. Så uppfylld av alla jag fått lyssna på, som jag delat bröd med och skålat i mörkt rött. Det blev nästan för mycket, till brädden fylld av intryck från starka levande. Som givit mig nycklar, bekräftelse och kärlek. Kreativa jobbmöten som blev så mycket mera, cirklar som slutits och ringar på vattnet det spridit. Men ännu mera, spiraler tydligen. Utåt, uppåt vidare. Fortfarande finns tid till fler. Jag antar att förväntningarna på ett sätt är höga nu men jag tar inget för givet. Jag bara önskar önskar önskar. 
Att nästa möte blir ett som ger mig lite ro. Ett varmt och stillsamt. En famn. Så att jag nu kan få landa lite. Så önskar jag efter tre månaders nyckelsamlande, inspirationssökande, ögonmötande. 
Snälla ögon. Lika orädda. Ber jag om.

 

Utan annan tanke än fint

Angeläget…

Lite jobb då. Fast det ser bra galet ut när man plåtat en bild till ett uppslag och text och ”vik” mitt på, saknas. Iallafall. Mitt och Lisa Maries jobb för Rum Hemma ute nu. Bra tidning, köp! 

img_4600

img_4619

img_4605

Annars, en glimrande kväll på Pigalle igår med mina fantastiska kollegor från skolan. Hade kunnat sitta ända till morgonen i den miljön och prata livet. Helst boka ett rum så att man slapp gå hem sen också. Det är nog mitt skönaste ställe i stan ändå, sitter där både med ett barn i taget för att unna oss, har kreativa jobbmöten på terassen eller så äter jag mat i världsklass med kär vän. Det känns viktigt nu. Lägga tid för vänprat om livet och om kreativa processer, fotografi, vart ögat landar genom en lins. Blir det en utställning, en bok eller båda? Vad vill jag? 

Ett liv. Ett liv har du.

Det är så väldigt angeläget för mig att säga er. Var varsam. Lägg inte locket på. Använd tiden du fått,  förvalta den väl. Var modig. Lev för i helvete. Hur är inte viktigt bara du har passion och lust i dina val. Inte konventioner, jante eller präktighet snälla rara…
Ibland svämmar hjärtat över, lite som opera. Så älskar jag livet. Inte många lever som att det kan ta slut i morgon. Jag försöker ändå tänka så. Det är inte så svårt när man förlorat. Eller håller på att förlora. Det är nu nu nu och igår samtidigt som måndag och blodpudding och PMS pågår sida vid sida med cancern, kärlek och livspassionen. Så förunderligt det jag kallar mitt liv ändå är och det jag påstår är min tid. Snart är allt glömt. Inte desto mindre betydde allt något. Där och då, här och nu, för en eller för flera.

Ibland svävar jag lite ovanför alla andra, eller flyter vid sidan om känns det som. Alla artighetsfraser och snabba puckar. Som också är jag. Men lika ofta, inte alls. Finns det någon som jag, tro…