From familjelivet

Om mina möten

img_9260

img_9210

img_9235

img_9284

img_9222

Söner som fyller 18 och 20. Två år, ett dygn och en timma mellan dem på ett ungefär. Så olika. Lika. Ur min livmoder och samma farsa. Jag snubblar på tangenterna och det bränner bakom mina ögonlock när jag försöker formulera en kärlek, den till barnen. Den som lär mig mest av allt, som är lättast. Som aldrig svalnar, vänder ryggen, ryggar eller tror annat än vintergator och gör att jag reser mig snabbare och starkare än om de aldrig blivit. 
Ni är allt jag behöver och mer därtill. Mer än jag drömt och det största jag fått. Samtidigt är jag den första att säga ”barn är inte allt”. Jag måste leva Lotta-livet fullt ut. För att bli den bästa mamman och för att må bäst. Fattas bara annat. Inget -livet tar slut när barnen flyttar ut, vem är jag-livskrisa. Det ligger inte för mig. Och med det sagt.
När allt kommer omkring är det ni som betyder. Att samla alla kring mitt bord är en ynnest, fast kanske att jag känner mig flamsigast och yngst av alla. Vill gömma mig bakom gardinen och gråta av lycka men vem skulle förstå. ”Det gör inget. Det är ok mamma.” Lilla stora mamman. Som känner att det där med förebild, det är så väldigt viktigt. En bra. Vill jag va’.
Ibland saknar jag att dela glädjen. Över dem alla. Men oftast inte. Jag känner ju allt. Oavsett. Och det finns vänner att spegla med…

I september och oktober. Mina torsdags och fredagsmöten. Så uppfylld av alla jag fått lyssna på, som jag delat bröd med och skålat i mörkt rött. Det blev nästan för mycket, till brädden fylld av intryck från starka levande. Som givit mig nycklar, bekräftelse och kärlek. Kreativa jobbmöten som blev så mycket mera, cirklar som slutits och ringar på vattnet det spridit. Men ännu mera, spiraler tydligen. Utåt, uppåt vidare. Fortfarande finns tid till fler. Jag antar att förväntningarna på ett sätt är höga nu men jag tar inget för givet. Jag bara önskar önskar önskar. 
Att nästa möte blir ett som ger mig lite ro. Ett varmt och stillsamt. En famn. Så att jag nu kan få landa lite. Så önskar jag efter tre månaders nyckelsamlande, inspirationssökande, ögonmötande. 
Snälla ögon. Lika orädda. Ber jag om.

 

Utan annan tanke än fint

Angeläget…

Lite jobb då. Fast det ser bra galet ut när man plåtat en bild till ett uppslag och text och ”vik” mitt på, saknas. Iallafall. Mitt och Lisa Maries jobb för Rum Hemma ute nu. Bra tidning, köp! 

img_4600

img_4619

img_4605

Annars, en glimrande kväll på Pigalle igår med mina fantastiska kollegor från skolan. Hade kunnat sitta ända till morgonen i den miljön och prata livet. Helst boka ett rum så att man slapp gå hem sen också. Det är nog mitt skönaste ställe i stan ändå, sitter där både med ett barn i taget för att unna oss, har kreativa jobbmöten på terassen eller så äter jag mat i världsklass med kär vän. Det känns viktigt nu. Lägga tid för vänprat om livet och om kreativa processer, fotografi, vart ögat landar genom en lins. Blir det en utställning, en bok eller båda? Vad vill jag? 

Ett liv. Ett liv har du.

Det är så väldigt angeläget för mig att säga er. Var varsam. Lägg inte locket på. Använd tiden du fått,  förvalta den väl. Var modig. Lev för i helvete. Hur är inte viktigt bara du har passion och lust i dina val. Inte konventioner, jante eller präktighet snälla rara…
Ibland svämmar hjärtat över, lite som opera. Så älskar jag livet. Inte många lever som att det kan ta slut i morgon. Jag försöker ändå tänka så. Det är inte så svårt när man förlorat. Eller håller på att förlora. Det är nu nu nu och igår samtidigt som måndag och blodpudding och PMS pågår sida vid sida med cancern, kärlek och livspassionen. Så förunderligt det jag kallar mitt liv ändå är och det jag påstår är min tid. Snart är allt glömt. Inte desto mindre betydde allt något. Där och då, här och nu, för en eller för flera.

Ibland svävar jag lite ovanför alla andra, eller flyter vid sidan om känns det som. Alla artighetsfraser och snabba puckar. Som också är jag. Men lika ofta, inte alls. Finns det någon som jag, tro…

 

Sommarens vackraste disk

 

IMG_5971

IMG_5977

IMG_5972

IMG_5970

Sommaren och stor familj. Alla förväntningar och allt som ska hinnas med. Jag älskar inte den sista meningen och försöker se det för vad det är. Ett arbete. Disk, hålla undan, packa i och ur olika väskor, logistik med vilka ungar som ska vart, handla, laga mat duka av duka på, natta övertrötta barn och ligga på filten i solen ca 3 minuter innan en konflikt om en My Little Pony ska redas ut eller en flugrädd tvååring ska tröstas. Med det sagt.
Jag hittade min plats på jorden att göra allt detta och lite till. Det där lite till som jag alltid lyckas klämma in i mellanrummen. Plåta. Skriva.
Njuta av små vardagsskärvor i motljus. Spara de bästa ögonblicken i hjärtats innersta kammare. Som att hänga antikt sänglinne på tork i en stor vild trädgård. Eller att plocka fina stenar vid Stenshuvud. Som när vi åt grillmiddagar utomhus i solnedgången och fast att barnen ätit upp valde de att sitta kvar länge, allihop. Som att det plötsligt är det bästa som finns att ta disken. Eftersom den är så förbannat vacker och ljuset som faller in och tankarna som kommer när händerna slappnar av i det varma vattnet och vinglaset står lagom nära och alla röster är som mjuk musik i en annan del av huset och ingen avbryter och jag bara ser in i en grön vägg utanför och allt känns helt magiskt i 15 minuter i sträck.
Det är lycka.
Det sparar jag…