From Drömma reser

Denna gången ska jag inte spela spelet

Jag tog tåget till Varberg för att möta en gedigen gästlista hos Krickelin och Miranda, för att fira deras nya butik. I måndags var jag med om en tuff grej och det var inte förrän i sista stund jag visste om kroppen skulle hålla, eller hjärtat. Åkte ner till slut och bestämde mig för att gå ut försiktigt och sitta ofta, mera iaktta och ta in, än att hålla låda. Men det var såklart lite svårt för det var så många bra där jag ville prata med och det fanns massor att titta på och göra.

Kristin och Mir bjöd på min favoritdryck, avkok på citron och ingefära. När jag kom dit kändes det helt perfekt för en skör och sliten. Jag hade som sagt var tänkt ut innan att jag verkligen bara skulle delta när jag orkade, och vara ego och bara sätta mig och vila om det var vad jag behövde. Bara för att jag valde det, att kanske vara bara 50% av mig, så vet ni? Jag orkade så mkt mer än jag trodde. Kunde vara med på nästan allt, fast jag var så skakig och hudlös. Det här var något av det bästa jag gjort för mig själv i år, faktiskt. Så tack till inte bara FLG som ordnat så himla himla fint och lyckats skapa en oas bland butikerna i Varberg utan tack även till mig själv, som lyssnade på vad jag egentligen behövde. Tack. 

Ser ni hon med blommiga kjolen bakom Miranda? Karoline och lite annat är anledningen till att jag bara måste åka till Helsingborg. Det verkar ju sjukt bra där. Karoline, vilken kvinna alltså!

Kolla, en ung man som var på riktigt. Privat personlig modig och godhjärtad. En sån förebild för andra unga tänkte jag men sa aldrig, det ångrar jag lite… Land of Trees släpper ny singel så lyssna! Och så blev vi bjudna på mat från Verket, sjukt gott, åh! Social dining med långbord hos dem, verkar som ett perfekt lunchkoncept om ni frågar mig, eller frukost och middag med för den delen…

Sneglade på denna hur många gånger som helst men det kom alltid något emellan. Vad är det för fin bok egentligen? En vill ju veta mera. En hel roman bara av omslaget att döma…
Och jag har skaffat glasögon. Nördiga fina stora från Moscot. Tror de heter Björn. Så himla fint mjukt namn. Jag borde verkligen bli kär i någon som heter så. Eller kanske skaffa en hund med det namnet, vet inte riktigt… Iallafall ang glasögonen så fann jag ett par galna i en slags stor kantig guldig pilotmodell hos samma märke också men hade inte råd med två par. Nästa gång. En annan gång. Den som lever får se och allt det där. Jag skulle ju skala ner, men ändå. Så fina, båda.

Lisa Burenius höll workshop och vi målade ytor mer än motiv. Höll oss till en snäv färgskala och hon talade mycket om friheten som kommer i skapandet när man begränsar sig, paradoxalt nog. Men jag är ju helt inne på samma sak så det landade helt rätt i mig. Orkade inte göra klart men när vi stod där sida vid sida och helt planlöst (iallafall för mig) lät penslar och rollers och fjädrar tala och vidröra de vita ytorna kände jag hur pulsen saktade ner och jag landade i en närvaro som jag saknat. Lugnet. Vi ska nog börja måla här hemma jag och barnen, som vi gjorde förr…

Värdinnor på ett avslappnat varmt sätt, kan man sammanfatta det så när det kommer till Miranda och Kristin? Jag tror det. Bästa sortens om ni frågar mig.

Nathalie, när vi förlorade oss i Land of Trees fina spelning, bara för oss…

Den här snodde jag från Babes in Boyland, från vår frukost på Varbergs Stadshotell där jag satt och pratade jobb och liv med dem och bästa AprillAprill Johanna. Jag gillar den här bilden på mig. Det syns att jag har ont och är sliten, men den känns ärlig och fin på nåt sätt. Det är bara så det är, nu.


Det var nog det finaste ändå, när vi skalade av oss själva och bara skapade, sida vid sida. Jag ska aldrig glömma hur en del av er tog emot mig när jag talade om min resa just nu, hur modigt ni mötte och bekräftade. Det märks så väl vilka som fixar ämnen som tex sorg och som inte backar när det kommer på tal. Hatten av för er. Det gav mig energi och glädje.
Och jag bestämde mig för att gå på workshop i december hos Babesen och jag bestämde mig för att fortsätta att välja och välja bort människor och aktiviteter i mitt liv som jag inte behöver. Ärlighet och mod. 
Det får summera mitt Varbergs-dygn och vart jag är just nu. 

 

Gissar att ni kan läsa mer hos en del av de andra som var där: 

AprillAprill Johanna, Doredoris, En lång blondin-Lina, Babes in Boyland, Mia, Nanna, Kollijox, Marina, Lisa, Malin och Karoline

Ha en snäll helg nu!

/Drömma-Lotta

 

 

 

For Good Luck

 

 

Om maj…

Hej där. Tiden du vet. Mina armar som ska nå runt så många. Det är få andetag bort från att undra hur jag klarar ibland. 
Samtidigt är jag starkare än någonsin. Det om att släppa taget och växa in allt nytt, hej 2017. Vad visste jag om dig när jag var 35 ens? Men nu har jag levat i 44 år och maj är min månad. Ifall du undrar har jag fan i mig firat lite varje dag. Värdet. Se värdet i det, i sitt själv, kärnan.
Mitt vildhjärta är ingen kaka du tar fram ur frysen vid kalas. Jag är här. En stark röst och tusen färger -om man vågar stanna upp…
Snart ska jag fly in i svart bläck och tunna linjer.

På vuxenkollo utan kids. Och på Österlen om sensommaren, halva tiden med barn och halva utan.
Då kan vi ses i ett fält av vallmo och jag tänker mig att du vinglar fram på en gammal cykel med ett grästrå i mungipan och stråhatt som skydd mot julisolen. Vin och grill i trädgården. Ni är alla bjuda. Högt och lågt. Sen kan vi somna mitt i ett långprat utspridda som vinslattar i udda kristallglas efter en stor fest, helt kvarglömda över den stora gräsmattan där små grodor försiktigt kliver mellan oss för att inte väcka…

 

Drömma-Lotta Drömma Lotta Lundberg dromma @dromma

Drömma blogg

Hanna Wendelbo Lambi

Lotta lundberg Drömma blogga Drömma-Lotta

IMG_2688

Komstadmölla Österlen Drömma Lotta Lundberg

drömma

Hanna Wendelbo Lambi

Drömma hjärta Eggers – om skrivandet och ömsinta lakan

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hatti-hatti-kimono-sustainability-recycle-vintage-sari-hotell-eggers-dromma-lotta-lundberg-bokmanus

hotell-eggers-rum-127-dromma-lotta-lundberg-skriva-manus-agonist-perfums-floralust-aeosop-hudvård-ekologisk

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-kristallkrona

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-stambord

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-drömma-lotta-ta-med-mig-när-du-går

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-balkong

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-tulpaner

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sänggavel-sammet-velour

hotell-eggers-lotta-lundberg-skriva-manus-dromma-sammet-ARMCHAIR PARKER
Jag ska börja med att säga att det här är ett så kallat sponsrat inlägg åt hotell Eggers. Och ni som följer mig vet att jag bara samarbetar med dem som ligger mig allra varmast om hjärtat, som jag ändå redan utnyttjar eller hur man ska uttrycka det. Så. När vi nu är klara med det.
Ni vet att jag skriver på ett bokmanus i mina mellanrum? Ingen bör ha missat det på instagram iallafall, som jag pumpar ut budskapet… Det där utpumpandet fungerar nämligen lite som en försäkring, att jag inte ska ge upp, inte släppa taget om en dröm. Orden, min längtan, all sinnlighet och poesin som rör sig som tunga fåglar mellan mina revben vissa dagar. Andra dar som fjäderlätta smekningar från Österlens fjärilar i juli. När ska en sexbarnsmamma och heltidsarbetande kvinna få tiden, att skriva dem? Jo om nätterna när jag ändå hämtat ett glas vatten eller baddat någons febriga panna. På helgerna vid frukostbordet (dåligt samvete, aj), på 19-bussens 7 minuter korta färd mot eleverna och på toaletten. Små fragment ur min hand, ner i skrivböcker eller in i mobilen. Mitt språk är ett floddelta som jag vadar genom, ibland tar strömmar tag i mig likt ett kaos och det känns begripligt och nästan skrämmande. Ibland lägger jag mig bara ner och flyter på rygg, med ansiktet vänt mot stjärnhimlar eller mot solglitter mellan pilträdens hårslöjor. Det handlar om rörelse, kärlek och möten.
I höstas fick jag en idé om att fly vardagen då och då, låsa in mig på hotell och skriva mera fokuserat. Det var en god tanke, för allt utom min ekonomi. Så jag ser faktiskt mina tre sponsrade nätter hos Eggers hotell som ett slags konstnärsstipendium. Som en chans att vara nära de mina om jag skulle behöva rycka in, men tillräckligt avskärmad för att kunna gå in i mig själv och de gömda orden. Det brukar ta tid att landa. Det handlar om det ovana i att vara ensam med sina tankar, att inte vara behövd. Det tysta. Det mörka. Djupet. Känslorna. Att det är mig själv jag möter blir nästan skrämmande då. 

Men här var det inte svårt. Eggers som är ett av Sveriges äldsta stora hotell i bruk där de nya ägarnas varsamma händer behåller, bevarar, lyfter fram. Allt får ta sin tid. Här blåste de inte ut och började från noll och jag är så innerligt tacksam för just det. I korridorernas röda vener står gamla möbler lite var stans i väntan på. De nya som köps in ser ut att vara från tiden. Det finns en värdighet här. En värme bland personalen när jag blir sittandes efter frukosten. Det klirrar av porslin och gamla silverfat, ljuset släpar in genom de höga fönstren mot Drottningtorget och marmorbänkarna dignar av frukostens ljuvliga rester. Uppmuntrande ord. Stolthet.
Deras klientel är en salig blandning av turister, det äldre gardet som kan berätta historier från förr och en och annan barnfamilj och några få hipsters. Men än så länge, och jag hoppas och tror verkligen att det kommer att få fortsätta vara så, är det hur som helst ett ställe för alla. Inte bara en högkänslig trendelit som tröttnar efter en halv säsong och drar till nästa nyöppnade ställe. Inte bara de äldre. Så som jag vill, en kontinental känsla i det. Takhöjd och rymd i alla rum, en stilighet och hemkänsla samtidigt, det är verkligen något med atmosfären som gör mig lugn. Som vaggar mig och viskar att jag betyder. Att min njutning här är i fokus.

Det blir så enkelt att skriva då. Det blir en vändning. Ett hopp.
Rummets varma famn, de ömsinta lakanen och ljuset mellan väggen och de tunga gardinerna om nätterna. 

Jag är er evigt tacksam. 

RUM 127

Jag lyssnar på Eric Schüldt

Tipsar om:
Jag bär inte längre bara antika kimonos utan även återbruks som den på bilderna från Hatti Hatti, en icke vinstdrivande organisation som jobbar i Nepal, grundad i Sverige. Perfekt att slänga över sig när man har en trist jeans och t-shirt dag och perfekt som idé om hur man förbättrar världen på plats, i det lilla. Som för all del kan bli det stora… Se till att klicka in er och läs mera.