By Drömma

Skriv ner några rader om dig själv.

En plats att landa på

En plats att landa på, bara för oss.

porträtt drömma
Det här med att ha en plats att landa på, jag tänker mycket på det. Vad jag vill ge mina barn, och mig själv. För att må vårt allra bästa.

österlen drömma blogg

Jag hittade gamla bilder i datorn från min första skilsmässa och mitt dåvarande hem. Mitt första alldeles egna, litet som ett dockskåp i jämförelse med det stora jag hyr nu. På ett sätt samma slags tid som jag är i idag, men ändå så olika.
Det skiljer också tio år och jag är såklart, stadigare. Då handlade det mera om att släcka bränder och mitt tålamod i föräldraskapet skavde rejält mot min privata sorg och allt jag behövde läka. Jag börjar förstå att jag verkligen gjorde mitt bästa, efter förutsättningarna jag hade då. Men oj vad ensam jag kände mig, som jag minns det. I allt.
Alla gånger jag snubblade, provade mig fram och försökte få vardagen och ekonomin att gå ihop. Jag kan få ett hugg i magen samtidigt som jag försöker klappa mig på axeln och andas. Men det fanns verkligen många stunder jag önskade att jag var en bättre mamma. 

österlen drömma blogg
Ju äldre jag blir ser jag mina egna föräldrar i mig själv, jag jämför mina duster med min egen älskade pappa som många gånger var helt oförstående och andra gånger bara inte klarade av att se, mig. Parallellen i mitt egna föräldraskap, hur det varit genom åren att framför allt vara tonårsförälder. Hur man plötsligt återupplever sin egna erfarenhet.. Vi har många helande samtal nu om tiden då, jag och pappa. Om då, nuet, och vad vi drömmer om för framtiden.

Själv grubblar jag annars hur mycket som helst på sommarhus vs storstad just nu. Någon slags balans i det. En stor stor längtan i mig efter en grön plätt att vårda, och samtidigt en saknad efter Mosebacke, Mariatorget och Vitabergsparkens svalkande skugga. Ett glas rött på Rival, en kimono som släpar i kullerstenarna. Eller en kaffe på en gammal trappa när jag ser ner på gräsfläckiga knän…

porträtt drömma
Att hitta balansen. I drömmarna, nomad-själen och barnens behov. Att sätta dem först och inte vara egoistisk men samtidigt, vårda sig.

skåp drömma blogg

Den som lever får se sa farmor, och jag rör mig framåt. Det känns mera som hemma, i mig. Tacksamheten, fortfarande med hjärtat i handen, men ändå tryggare nu. Det finns en starkare ryggrad att luta sig emot, att landa in i.

Och i mig, finns allt jag drömt. 

/Lo

Bakom gardinen

Bakom gardinen i mitt sovrum där tiden står stilla.

drömma blogg Lotta Lundberg

drömma blogg Lotta Lundberg
Mina torra novemberhänder och sönderbitna naglar. varför glömmer jag alltid att smörja dem såhär års? Jag tror min mamma sa till mig att sånt är viktigt…
Gardinens strävhet i spetsen mot mitt sköra starka just nu.
Andetagen. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Gamla fönsterglas gör allt drömskt, suddigt, sömnbristmaniskt kreativt berättande. Det är en annan tid. En ny. Det blir alltid så i novembersovrum, bakom gardinen.
Jag undrar vad ni tänker på. Och hur långt eller kort avståndet egentligen är, mellan hjärtan som längtar. Verkligheten skulle säga långt, eller förnuftet skulle det antar jag. Känslan skulle omsorgsfullt mäta och väga och viska dig: 0,00001 promilles avstånd.


Täcket sa mig att jag kan vila här… så vi gör det. Jag och barnen. Läser långa sagor och korta och varje kväll stavar sjuåringen en stund högt för oss. Lillasyster otåligar sig och vrider sig som en mask av det långsamma. Bara lite till, jag lovar din storasyster är så bra, och flytet kommer mer för varje dag. Snart ska du också lära dig allt det här. Sagor är livet älskling.
-Livet är en saga. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Utanför mitt fönster bakom gardinen. Alla löven som kämpar så. För min skull tänker jag. För att jag har så ont av det kallvåta fattiga mörka. Fast sen viskar jag iallafall, släpp taget nu. Släpp taget och landa i det nya. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Snart är det fredag här bakom gardinen. Då ska jag dra på mig min gröna klänning och dricka en drink med Charlotta stället för ingefärsavkok i spröda glas. Då ska jag vara utvilad och rentav ha målade naglar. 

drömma blogg Lotta Lundberg
Jag är så svag för det blommiga, för pärlorna och sammeten. För spetsarna och det sidenlena. (I ärlighetens namn är det mest mysbrallor nu men det är ändå fint att hänga upp allt man tycker om, och längta till värme och lätthet).
Drömmer om ansikten att stanna i, till munnar som bara säger mjuka saker utan slut och de dagar jag har vind i steget. 

drömma fotograf Eva Claesson Lotta Lundberg
Och Evas självporträtt. Från när hon levde i Paris på 70-talet. Jag minns att när vi träffades en gång för några år sedan. Då hade jag på mig min lila kimono ovanför i bild, och vi blev liksom betagna i varandra. Hon sa att jag påminde henne om någon från Paristiden och mitt hjärta slog så hårt när hon stod och pratade med någon annan, om mig, på andra sidan rummet. Jag var den enda som köpte något på den där konstnärsträffen och nu följer hennes blick mig varje dag och hon viskar att din tid kommer. 
Den kommer…

/Lo

Rum 149

Rum 149, du kan vila här…

 

Den 30/10 2018, på rum 149. Jag försöker formulera för mig själv allt som händer, i mig. Vissa perioder i livet växer man mer än annars antar jag. Prövningar i tålamod, att möta mindre trevliga saker med förståelse, tydlighet och godhet.
Ta emot allt, men ta ingen skit. Tiden, min tid, ligger som ett öppet hav framför mig och någonstans mitt i sömnstörningar, oro över privata ting så lyser det en sol på insidan. Faktum är att jag svalt en, och att min känsla och längtan över allt som faktiskt är möjligt vinner i hästlängder över det andra. För det andra kan jag välja bort, resa mig över. Alla kan inte det, en del får för mycket skit som en ständig pågående grå gegga, men så är det inte här, för mig.
Det handlar mest om hur jag själv väljer att hantera allt. Allt annat än lätt, men det är görbart. Och jag har hopp. Det bor hopp i mig.

 

Pärlor lull och min fina skrivbok… i asken lägger jag allt som är ömtåligt när jag reser. Tycker om att kunna ställa upp något personligt på rummet. Hänga upp min kimono, låta glasögonen ligga framme även om jag inte ens behöver dem. Lagom med ting. Lagom med saker som stör och berör om du förstår min tanke? Och jag inser att ni måste få bilden av att jag bor på hotell för jämnan.. Så är det inte, såklart. Men för mig, är luftombyte bättre än vilken medicin som helst. Och just det här stället är så mycket hemma för mig att jag ibland undrar. Har jag levt ett tidigare liv och kanske jobbat här, eller bott regelbundet i de stora stiliga rummen på hotell Eggers?
Det finns liksom ett samförstånd mig och väggarna emellan, som jag vill dela med dig.

 


Om kvällen. Jag smiter iväg till Kinahaket på andra sidan spåren, intill Pigalle. Släntrar ”hem” i duggregnet och drar på mig raggsockorna. Såhär års är den gamla fiskbensparketten sval mot mina bara fötter om du vill veta. Allt är autentiskt här. I korridorerna står forfarande gamla möbler som minnen på rad. Det mesta är kärleksfullt återanvänt. Precis som jag uppskattar. 

 

I rum 149 finns en magisk sänghimmel som jag kan nå om jag sträcker mina långa ben. Som att gå tåspets upp och ner på molnen. Tyngdlöst vilande i vittvitt.
Tapeterna sen. Ni skulle se allt det mjukgröna gråvita guldiga i dagsljus helt enkelt. Även om jag ändå trivs bäst i skymningen här för egen del
Ingenting kan nå dig, livet är en saga och det är bara nu nu och nu i spegelvärlden.

 

/Lotta