By Drömma

Skriv ner några rader om dig själv.

Dit jag går…

Älskar första låten, älskar The Wild Reeds. Älskar hur musik kan hela, bära, och ge kraft.
Kära hösten. Du kan ta med mig i din vals nu. Jag är en annan nu, starkare än någonsin. målmedveten som få. Det är jag som för, ifall det är några frågetecken angående den saken.

Så ger jag istället plats åt nya äventyr, utan oredan som följde med min sommar. Det känns starkt i mig. Musiken, orden, bilderna och systerskapet. Idag skrev jag till polisen i Göteborg för att fråga hur många sexualbrott som just nu utreds. I Storgöteborg är det 330 stycken. Hur många av dessa kommer att läggas ner, tror du? Och hur stort är mörkertalet?
Jag eldar under min vrede och tänker att kvinnor är verkligen rättslösa. I hela mitt liv har jag känt så, men inte haft kunskapen eller kraften att formulera mig.
Men det är andra tider. Andra tider nu…

Go home sjunger Lucius, de som bar mig igenom början av augusti…

Ett sista tips: GARDET

Hudlöst

Det började redan för ett halvår sedan.
Tanken om att tala om kroppen min.

Kroppen är liksom det vi har. Våra tankar, känslor -och så kroppen.
Varför är den så viktig att värdera, ständigt denna värdering och alla normer. Vill bara gömma mig vissa dar. Sen kommer en annan och då kan längtan efter att skrika och elda under vreden infinna sig.
Upp till kamp.

Och balansen. Var vrede på sin plats, var ödmjukt öppen tanke sagd i värme, på sin. Jag letar forfarande även om det faller mer och mer på plats.

Att sluta hålla in magen. Bara en sån sak. Sitta och brett och tala med klar röst.

Mina ärr. Jag är en överlevare. Män och människor. Sjukvård och olyckor. Det är fan i mig ett under att jag lever.
Vissa har tatueringar som berättar en historia. Jag har ärr. Ärr på huden och under. Men vi tog varandra i handen helt enkelt.
Flickan och kvinnan. Oron och ro’n.

Omfamna allt som brustit. Friheten när du förlåter dig själv. Den vill jag skriva om med tårvåta kinder. För självförakt göder bitterhet. Och det egna förlåtandet blir en slags försoning gentemot de övergrepp där upprättelsen aldrig blev.

Känslan nu?

Jag är i kroppen min.
Det skulle ta 46 år, 6 levande barn och en jävla massa ältande och skamkänslor. Tack. Tack till erfarenheterna och till mig själv.
Bara så.

Under huden lär jag mig allt utan rädsla

Under huden rör sig nya strömningar och jag fortsätter upptäcka det stora i att lyssna. Under huden lär jag mig. Att lyssna och ta emot. Utan rädsla.

 

under huden

Ungefär här tog orden slut. Eller inte slut egentligen. Men dels finns det saker man av hänsyn inte vill dela. Dels tänker jag på, hur alla redan sagt allt. I skrivandet trevar jag efter ett bokstavligt syfte. För vem, varför? Egentligen ville jag bara lyssna nu. Men så var det intresset för kärleken och modet och mötet. Och livsläxan att tillåta sig att ta emot. Utan rädsla.
Under huden lär jag mig…
Hur beskriver du en kärlek? En lust. En kyss som inte vill ta slut? En längtan som bär dig längre än du någonsin vandrat. Den om att våga ta emot. Att lyssna till punkt. Hänsynslöst få strössla din mest intensiva värme mot ett enda mål. Utan att målet vill annat än att ta emot tillbaka.

drömma under ytan

Ord för att beskriva kärleken själv. Den som alla andra förmodligen redan formulerat bättre. Tydligare. Mer genomträngande underhudenkrypande och samtidigt allmängiltigt. En kärlekseld som inte är manisk eller självförbrännande utan bara en eld för att bränslet är extraordinärt och för att blodets strömningar i sig leder mot samma hav av ett Vi. För allt det, krävs kanske snarare toner än ord? Och det är opera i mig om toner ska få göra allt rättvisa. Jag skiter i att det blir pretentiöst här nu. För under huden lär jag mig. Det syns inte utanpå men det är en medveten utbildning i det egna sinnet som pågått under några år nu. Som en frigörelse. Från både egot (trot om du vill), och bekräftelsen. Kärleken kan finnas ändå. Utan att ens ha en specifik mottagare. Så länge inte rädslan får lov att bygga bo kan livet bli fantastiskt. 

Opera, mod och en tillförsikt om att allt jag gör med hjärtat kommer att stanna kvar och ha en mening. Även om jag inte vet vart bilderna, orden eller musiken kommer att ta vägen eller leda. 
Allt blir bra. Jag bara vet det.

 

Under huden