By Drömma

Skriv ner några rader om dig själv.

Under huden lär jag mig allt utan rädsla

Under huden rör sig nya strömningar och jag fortsätter upptäcka det stora i att lyssna. Under huden lär jag mig. Att lyssna och ta emot. Utan rädsla.

 

under huden

Ungefär här tog orden slut. Eller inte slut egentligen. Men dels finns det saker man av hänsyn inte vill dela. Dels tänker jag på, hur alla redan sagt allt. I skrivandet trevar jag efter ett bokstavligt syfte. För vem, varför? Egentligen ville jag bara lyssna nu. Men så var det intresset för kärleken och modet och mötet. Och livsläxan att tillåta sig att ta emot. Utan rädsla.
Under huden lär jag mig…
Hur beskriver du en kärlek? En lust. En kyss som inte vill ta slut? En längtan som bär dig längre än du någonsin vandrat. Den om att våga ta emot. Att lyssna till punkt. Hänsynslöst få strössla din mest intensiva värme mot ett enda mål. Utan att målet vill annat än att ta emot tillbaka.

drömma under ytan

Ord för att beskriva kärleken själv. Den som alla andra förmodligen redan formulerat bättre. Tydligare. Mer genomträngande underhudenkrypande och samtidigt allmängiltigt. En kärlekseld som inte är manisk eller självförbrännande utan bara en eld för att bränslet är extraordinärt och för att blodets strömningar i sig leder mot samma hav av ett Vi. För allt det, krävs kanske snarare toner än ord? Och det är opera i mig om toner ska få göra allt rättvisa. Jag skiter i att det blir pretentiöst här nu. För under huden lär jag mig. Det syns inte utanpå men det är en medveten utbildning i det egna sinnet som pågått under några år nu. Som en frigörelse. Från både egot (trot om du vill), och bekräftelsen. Kärleken kan finnas ändå. Utan att ens ha en specifik mottagare. Så länge inte rädslan får lov att bygga bo kan livet bli fantastiskt. 

Opera, mod och en tillförsikt om att allt jag gör med hjärtat kommer att stanna kvar och ha en mening. Även om jag inte vet vart bilderna, orden eller musiken kommer att ta vägen eller leda. 
Allt blir bra. Jag bara vet det.

 

Under huden

Julbadet


Oklippta naglar, julbadet och natten som ramlar in i oss.



Det är för väl att jag på något sätt alltid står med båda fötterna på jorden. 
Jag tackar livet för kvinnokollektivet, vännerna, alla möten, mellanrummen och vilan.
 




Det nya livet rör sig lika sinnligt som vattnet och den regnbågsfärgade badbomben bubblar, fräser, simmar, glider och slingrar sig och leker runt våra händer.


Och vi ska bara vara tillsammans. De dagarna som räknas som våra. Vi ska göra det bästa vi kan även när orken inte finns. 
Och när den finns ska vi flyga över staden. 
Luta oss mot glasdörrarna på bussen, lägga händerna mot det kalla blanka, känna alla hästkrafter under oss och ilningarna i magen när den långa blå bussormen 
svänger ner mot kanalen...
Jag har redan berättat för dig att jag älskar sånt där. Vardagens små njutningar och att ge sig hän.
Som hur Majas pepparkaksdeg smakar eller hur de små snöflingorna letade sig innanför kappan och kysste mitt vänstra nyckelben. Och känslan av att sitta på tåget till Stockholm.
Det är dit jag längtar om du vill veta.


musik: Tågtröst för hjärtan 
 

Alvas lakan och livet tillbaka

 

 

Älskade. Älskade Alva. Kära lakan.


Det här är ett sponsrat inlägg i samarbete med Alva.
Och. Det här är ett kärleksbrev. Mellan raderna. Mellan lakanen. Och stoltheten i det som jag väljer. 

Någon sa i en av mina bästa filmer ungefär såhär:
Obsesssions has no reasons. That’s why they are obsessions.
Kanske är det så. Min kärlek bara är. Och du vet, högkänsligheten i mig gör att det alltid känns lite extra allt. Oavsett om det är en smak, en kyss, ett ord, ett plagg mot huden. Men nu ska jag ändå försöka förklara så att ni förstår.
Har haft så svårt att sova det senaste året. Sjukdom och stress och barn som väcker. En hel natts återhämtning. När hände det ens?
Och nu tänker du vad i hela friden, ska hon gå och påstå att deras lakan givit henne livet åter?! Naturligtvis hade det varit lägligt och hoppfullt om jag kunde lova er så. Men givetvis är det fler orsaker, också.


Vad jag kan säga är. Att jag sover till klockan fyra minst, varje natt. Djupt i det blåa mörkret. För första gången på 20 år faktiskt. Dessutom kan jag oftast somna om.

Det är lugna hjärtslag nu, så kom hit.
Kom hit och lyssna! För det känns som att flyta i ljumma mörka vatten och att vila i din famn att sova nu. Som sommarnätter och som att starka armar drar mig till sig. Omsluter.
Koltrastar och magnoliablom.
Så till era ömsinta lakan, tack. Tack för att ni är så vackra och själfulla på alla sätt jag vet.

Ja jag får betalt för det här inlägget. Men jag får inte betalt för vad jag känner. Och med det här medvetna företaget börjar en revolution. Av hållbarhet, hög kvalité, miljötänk och empati. Så är det bara. Dessutom sjukt fina detaljer men jag låter bilderna tala istället för att stapla orden högre.

Du kan vila här… och samtidigt lämna ett avtryck i andras liv.

Som de själva skriver, alla förtjänar att sova gott om natten. En mindre föreläsning får ni här:
Bomullsindustrin använder 2.5% av jordens odlingsbara yta men står samtidigt för närmare 10% av all jordens förbrukning av kemiska bekämpningsmedel och hela 16% procent av förbrukningen av kemiska insektsbekämpningsmedel*, med förgiftning av människor och miljö som följd. Mest av alla industrier. Samtidigt är det en produkt vi bär närmast huden i stort sett varje dag. Därför är det extra viktigt att välja ekologiskt odlad bomull.
Alva brinner för att utveckla och förändra en historiskt smutsig och orättvis industri. Bomull är en av de råvaror som omsätter mest pengar i världen, men trots detta så lever många bomullsodlare i extrem fattigdom. Industrin är uppbyggd av en värdekedja full av mellanhänder där konsumentens pengar sällan når hela vägen fram till bonden.Dessutom tvingas bomullsodlare använda ofattbara mängder kemiska bekämpningsmedel som leder till förgiftning av både människor och natur.*

 

Vill du prova, bli indragen i allt som är bra?


Då har du en rabattkod här: dromma15 ger er 15% på allt utom Alvas julerbjudanden. Gäller tom 21/12-18

Allt det här är vad Alvas lakan och dess omslutande struktur gör med mig. Tack, igen.

/Fröken Lundberg

*källa