Under huden rör sig nya strömningar och jag fortsätter upptäcka det stora i att lyssna. Under huden lär jag mig. Att lyssna och ta emot. Utan rädsla.

Ungefär här tog orden slut. Eller inte slut egentligen. Men dels finns det saker man av hänsyn inte vill dela. Dels tänker jag på, hur alla redan sagt allt. I skrivandet trevar jag efter ett bokstavligt syfte. För vem, varför? Egentligen ville jag bara lyssna nu. Men så var det intresset för kärleken och modet och mötet. Och livsläxan att tillåta sig att ta emot. Utan rädsla.
Under huden lär jag mig…
Hur beskriver du en kärlek? En lust. En kyss som inte vill ta slut? En längtan som bär dig längre än du någonsin vandrat. Den om att våga ta emot. Att lyssna till punkt. Hänsynslöst få strössla din mest intensiva värme mot ett enda mål. Utan att målet vill annat än att ta emot tillbaka.

Ord för att beskriva kärleken själv. Den som alla andra förmodligen redan formulerat bättre. Tydligare. Mer genomträngande underhudenkrypande och samtidigt allmängiltigt. En kärlekseld som inte är manisk eller självförbrännande utan bara en eld för att bränslet är extraordinärt och för att blodets strömningar i sig leder mot samma hav av ett Vi. För allt det, krävs kanske snarare toner än ord? Och det är opera i mig om toner ska få göra allt rättvisa. Jag skiter i att det blir pretentiöst här nu. För under huden lär jag mig. Det syns inte utanpå men det är en medveten utbildning i det egna sinnet som pågått under några år nu. Som en frigörelse. Från både egot (trot om du vill), och bekräftelsen. Kärleken kan finnas ändå. Utan att ens ha en specifik mottagare. Så länge inte rädslan får lov att bygga bo kan livet bli fantastiskt. 

Opera, mod och en tillförsikt om att allt jag gör med hjärtat kommer att stanna kvar och ha en mening. Även om jag inte vet vart bilderna, orden eller musiken kommer att ta vägen eller leda. 
Allt blir bra. Jag bara vet det.

Under huden