Det började redan för ett halvår sedan.
Tanken om att tala om kroppen min.



Upp till kamp.

Att sluta hålla in magen. Bara en sån sak. Sitta och brett och tala med klar röst.

Vissa har tatueringar som berättar en historia. Jag har ärr. Ärr på huden och under. Men vi tog varandra i handen helt enkelt.
Flickan och kvinnan. Oron och ro’n.
Omfamna allt som brustit. Friheten när du förlåter dig själv. Den vill jag skriva om med tårvåta kinder. För självförakt göder bitterhet. Och det egna förlåtandet blir en slags försoning gentemot de övergrepp där upprättelsen aldrig blev.
Känslan nu?
Jag är i kroppen min.
Det skulle ta 46 år, 6 levande barn och en jävla massa ältande och skamkänslor. Tack. Tack till erfarenheterna och till mig själv.
Bara så.