From 7 maj, 2019

Hudlöst

Det började redan för ett halvår sedan.
Tanken om att tala om kroppen min.

Kroppen är liksom det vi har. Våra tankar, känslor -och så kroppen.
Varför är den så viktig att värdera, ständigt denna värdering och alla normer. Vill bara gömma mig vissa dar. Sen kommer en annan och då kan längtan efter att skrika och elda under vreden infinna sig.
Upp till kamp.

Och balansen. Var vrede på sin plats, var ödmjukt öppen tanke sagd i värme, på sin. Jag letar forfarande även om det faller mer och mer på plats.

Att sluta hålla in magen. Bara en sån sak. Sitta och brett och tala med klar röst.

Mina ärr. Jag är en överlevare. Män och människor. Sjukvård och olyckor. Det är fan i mig ett under att jag lever.
Vissa har tatueringar som berättar en historia. Jag har ärr. Ärr på huden och under. Men vi tog varandra i handen helt enkelt.
Flickan och kvinnan. Oron och ro’n.

Omfamna allt som brustit. Friheten när du förlåter dig själv. Den vill jag skriva om med tårvåta kinder. För självförakt göder bitterhet. Och det egna förlåtandet blir en slags försoning gentemot de övergrepp där upprättelsen aldrig blev.

Känslan nu?

Jag är i kroppen min.
Det skulle ta 46 år, 6 levande barn och en jävla massa ältande och skamkänslor. Tack. Tack till erfarenheterna och till mig själv.
Bara så.