From 26 november, 2018

En plats att landa på

En plats att landa på, bara för oss.

porträtt drömma
Det här med att ha en plats att landa på, jag tänker mycket på det. Vad jag vill ge mina barn, och mig själv. För att må vårt allra bästa.

österlen drömma blogg

Jag hittade gamla bilder i datorn från min första skilsmässa och mitt dåvarande hem. Mitt första alldeles egna, litet som ett dockskåp i jämförelse med det stora jag hyr nu. På ett sätt samma slags tid som jag är i idag, men ändå så olika.
Det skiljer också tio år och jag är såklart, stadigare. Då handlade det mera om att släcka bränder och mitt tålamod i föräldraskapet skavde rejält mot min privata sorg och allt jag behövde läka. Jag börjar förstå att jag verkligen gjorde mitt bästa, efter förutsättningarna jag hade då. Men oj vad ensam jag kände mig, som jag minns det. I allt.
Alla gånger jag snubblade, provade mig fram och försökte få vardagen och ekonomin att gå ihop. Jag kan få ett hugg i magen samtidigt som jag försöker klappa mig på axeln och andas. Men det fanns verkligen många stunder jag önskade att jag var en bättre mamma. 

österlen drömma blogg
Ju äldre jag blir ser jag mina egna föräldrar i mig själv, jag jämför mina duster med min egen älskade pappa som många gånger var helt oförstående och andra gånger bara inte klarade av att se, mig. Parallellen i mitt egna föräldraskap, hur det varit genom åren att framför allt vara tonårsförälder. Hur man plötsligt återupplever sin egna erfarenhet.. Vi har många helande samtal nu om tiden då, jag och pappa. Om då, nuet, och vad vi drömmer om för framtiden.

Själv grubblar jag annars hur mycket som helst på sommarhus vs storstad just nu. Någon slags balans i det. En stor stor längtan i mig efter en grön plätt att vårda, och samtidigt en saknad efter Mosebacke, Mariatorget och Vitabergsparkens svalkande skugga. Ett glas rött på Rival, en kimono som släpar i kullerstenarna. Eller en kaffe på en gammal trappa när jag ser ner på gräsfläckiga knän…

porträtt drömma
Att hitta balansen. I drömmarna, nomad-själen och barnens behov. Att sätta dem först och inte vara egoistisk men samtidigt, vårda sig.

skåp drömma blogg

Den som lever får se sa farmor, och jag rör mig framåt. Det känns mera som hemma, i mig. Tacksamheten, fortfarande med hjärtat i handen, men ändå tryggare nu. Det finns en starkare ryggrad att luta sig emot, att landa in i.

Och i mig, finns allt jag drömt. 

/Lo