From 1 november, 2018

Rum 149

Rum 149, du kan vila här…

 

Den 30/10 2018, på rum 149. Jag försöker formulera för mig själv allt som händer, i mig. Vissa perioder i livet växer man mer än annars antar jag. Prövningar i tålamod, att möta mindre trevliga saker med förståelse, tydlighet och godhet.
Ta emot allt, men ta ingen skit. Tiden, min tid, ligger som ett öppet hav framför mig och någonstans mitt i sömnstörningar, oro över privata ting så lyser det en sol på insidan. Faktum är att jag svalt en, och att min känsla och längtan över allt som faktiskt är möjligt vinner i hästlängder över det andra. För det andra kan jag välja bort, resa mig över. Alla kan inte det, en del får för mycket skit som en ständig pågående grå gegga, men så är det inte här, för mig.
Det handlar mest om hur jag själv väljer att hantera allt. Allt annat än lätt, men det är görbart. Och jag har hopp. Det bor hopp i mig.

 

Pärlor lull och min fina skrivbok… i asken lägger jag allt som är ömtåligt när jag reser. Tycker om att kunna ställa upp något personligt på rummet. Hänga upp min kimono, låta glasögonen ligga framme även om jag inte ens behöver dem. Lagom med ting. Lagom med saker som stör och berör om du förstår min tanke? Och jag inser att ni måste få bilden av att jag bor på hotell för jämnan.. Så är det inte, såklart. Men för mig, är luftombyte bättre än vilken medicin som helst. Och just det här stället är så mycket hemma för mig att jag ibland undrar. Har jag levt ett tidigare liv och kanske jobbat här, eller bott regelbundet i de stora stiliga rummen på hotell Eggers?
Det finns liksom ett samförstånd mig och väggarna emellan, som jag vill dela med dig.

 


Om kvällen. Jag smiter iväg till Kinahaket på andra sidan spåren, intill Pigalle. Släntrar ”hem” i duggregnet och drar på mig raggsockorna. Såhär års är den gamla fiskbensparketten sval mot mina bara fötter om du vill veta. Allt är autentiskt här. I korridorerna står forfarande gamla möbler som minnen på rad. Det mesta är kärleksfullt återanvänt. Precis som jag uppskattar. 

 

I rum 149 finns en magisk sänghimmel som jag kan nå om jag sträcker mina långa ben. Som att gå tåspets upp och ner på molnen. Tyngdlöst vilande i vittvitt.
Tapeterna sen. Ni skulle se allt det mjukgröna gråvita guldiga i dagsljus helt enkelt. Även om jag ändå trivs bäst i skymningen här för egen del
Ingenting kan nå dig, livet är en saga och det är bara nu nu och nu i spegelvärlden.

 

/Lotta