Fredagsbuketten och det mörka i mig

Jag köpte en fredagsbukett du vet, en som är lite mer, av allt. Det var nödvändigt, så säg inget mer. Du förstår det kommer alltid ett slut, även på sommaren som var allt annat än tafatt. Jag strukturerar mig, rättar in mig i vardagen, i arbetsrutinerna som krävas även för en frilansares sinnesros skull… Så därför en dyrköpt blomsterkvast. Ingen egenodlad eller stulen ur stadens rabatter.

drömma fredagsbuketten

Om jag kunde säga dig hur det doftar i min stad just nu skulle du få läsa:
Bedagat, ljummet fuktigt. Mandel, kaffe, rödvin och regnvåt asfalt. Så många kära ord på en och samma gång.

Ann Jäderlund Drömma blogg skörstark

Jag skulle ju läsa så mycket på semestern, sa jag inte det? Ordnar till mina nya lockar och tänker att det enda som var viktigt åstadkom jag trots allt. Tålamodet, kramarna, den friska mamman. Det där höll jag och vi badade oss igenom veckorna.
Hur jag än vänder och vrider på min längtan, alla planerna och drömmarna kommer alltid samma svar.

dahlia kronblad

Tids nog. Tids nog… tid för melankoli och allvarsamma dikter som präntas i mellanrummen. Mitt mörkare jag blommar bäst om sensommaren och hösten. Det mörka som älskar ensamhet, egentid och samtal med en i taget. Som kallsvettas när hon drömmar mardrömmar om sjukhuset och i bland tappar fotfästet när fyraåringen säger att hon inte vill att döden ska få finnas.
Ljusets tunga slickar mina djupa fönsternischer och allt här i våningen, ses på ett sätt för första gången. Iinklusive hur jag ser på mig själv.

Jag glömmer aldrig den 19:e augusti 2017. När jag vandrade upp till fjärde våningen utan hiss och låste upp min dörr. Nu, fortfarande samma förälskelse, samma rus och kärleksfulla hej hej från väggarna som omsluter mig.

fredagsbuketten drömma

I mitt hemma. I vårt hemma. Är du ensam här är du aldrig rädd. Fast än, 221kvm. Fast än, vinklar och vrår. Alltid trygg.

Ann Jäderlund Drömma blogg skörstark

dahlia kronblad

Allt jag håller kärt finns här. Människorna. Deras tankar, energier och väsen för mig att gå intill. Barnens nybadade hår, eller en gråt över skrubbat knä för mig att vårda. Jag börjar lära mig på vilka ställen golven knarrar mest och hur ljuset faller olika tider om dagen. Lär mig husets historia och vad jag behöver för att göra bra.
En gåva i mitt knä varken mer eller mindre. Halva augustis andedräkt i min nacke. Lockarna som föll i handfatet igår. Min otåliga sida, den som inte väntar på något, bara gör. Utan att ens veta, kunna. 

Jag önskar så att du var här och kunde se rummen själv, med egna ögon.

/Lo

4 comments

  1. Jonna Ekdahl says:

    Så fint du skriver. Och du balanserar alltid på något slags skörhet som jag tycker om. Som berör. Fantastiskt att ha en sådan plats att bebo. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *