From 28 april, 2018

Hos vänner i Stockholm: Vinonista, Cottinos, Miss Clara och så lite om min mamma…


För en månad sedan fick jag Stockholmsabstinens och drog upp själv för lite kreativa möten och egentid som det så torrt heter. Min vuxentid uppstår relativt sällan, och de dagar i månaden som det inte bor barn hemma väljer jag oftast att fylla med jobb. Men jag har lovat mig själv att bli bättre, jag har blivit det ärligt talat. Och att njuta i det lilla, det är jag grym på!
Nåväl, jag checkade in på Miss Clara som är ett hotell inhyst i en gammal flickskola, ni hör ju, bara en sån sak?! 


Låste in mig, skrev och pratade i telefon utan att bli avbruten. Ljuvligt!!


Här knäppte jag en bild från badrummet som hade en glasvägg ut mot rummet och utsikten. Mitt rum hade ett galet stort högt fönster och man kunde lätt sitta ett helt sällskap i den där djupa fönsternischen. Den som alla brukar lägga upp på sina IG-konton eftersom det är det bästa av allt på hela stället. Ni får väl kolla upp själva på IG så fattar ni vad jag menar. I anslutning till Miss Claras egna restaurang finns för kännedom en väldigt charmig Italiensk pizzeria som heter Giro. Alla försökte prata Italienska med mig vilket kanske var en medveten grej men jag blev rosig och kände mig plötsligt himla, ja, fin. Mörk och vacker liksom. Som en Italiensk hemlig kulturdam på genomresa. Dit gick jag på kvällsdejt med en av mina bästisar som sitter på DN Kultur. Hon är en av mina äldsta och ärligaste. Så glad att jag har henne men ibland är det lite sorgligt att så många bra finns just däruppe i storstan. Tänk om Sverige var aningen mindre, eller tänk om någon kunde uppfinna en knapp så att vi bara kunde trycka oss på fem röda till varandra? I vissa lägen hade det verkligen varit ovärdeligt…


Det första jag gör när jag öppnar dörren till ett hotellrum? Jag packar upp! Alltid. Måste, jag boa in mig, ställa fram tandborsten och kika vilka produkter de använder i duschen. Hänga upp kläder och lägga fram skrivbok och glasögon. Göra det till mitt, även om det kanske bara handlar om mindre än ett dygn. En liten rutin. Som får mig att landa. För övrigt älskar jag att bo på hotell. Alltså inte gillar utan Ä L S K A R. Ibland, trots alla mina saker och möbler och tapeter, tänker jag att det hade varit skönt att bo så jämt. Bara ha precis det mest nödvändiga omkring mig…


Här satt jag och skrev och åt min frukost med eftertanke. Och glodde på folk. Fantiserade upp små noveller om alla därinne. Vilka relationer de hade, varför de var där, just då. Ni vet, lite slidning doors och världen är liten. Hoppas att de på bilden är ok med att de får bo här på bloggen… 


Dagen efter åkte jag hem till Elsa Billgrens underbara lägenhet. Min Norska väninna Maren Ingeborg som driver Villa Betula hade hyrt familjens hem i nio dagar för att arbeta fram sitt koncept och hitta formen på allt det nya hon står inför. Vi hade bara träffats kort ett par gånger innan men hon är en sån där spontan och fri själ att allt känns totalt okomplicerat och helt självklart. Såklart ska jag komma och övernatta och hänga ett dygn, varför inte? Så glad för henne, jag önskar att alla var lika modiga och artistiska som hon. Världen hade varit en bättre plats. En vackrare med för den delen.

Vi fikade och gick och åt Kinesiskt på ett ställe med så himla god mat, pratade i princip oavbrutet och njöt av Elsas vackra hemtrevliga rum. Jag köpte blommor till Maren och hade med mig vin till värdinnan som hängde på Gotland med sin familj. 


Och om vinet, det kanske blir reklam så varning isåfall men jag är så glad över en av mina kunder, Vinonista. Där har jag nämligen börjat skriva liv i recept som passar deras viner och till hösten kanske jag drar ner och plåtar vingårdarna och människorna bakom, som är väldigt vackra och stolta i sitt slag, tänker jag mig. Skulle vilja gå på vinprovning för nybörjare här hemma först så att jag inte känner mig så bortkommen bara. Jag har iallafall ett gott luktsinne har jag hört så det finns kanske potential. Och jag tycker om vin och mat även om jag bara klarar det första i måttliga mängder pga migränen. Nåväl, Vinonista alltså, kom ihåg vart ni hörde det först. Att få jobba åt sin ende bror är en ära och lycka. Jag önskar att våran mamma hade vetat allt, om hur vi växte upp och fick familjer och vågade hoppa. Och att jag äntligen snart ska få göra den där Italienresan åt henne. Tyvärr utan att kunna språket flytande som hon men ändå. Det kommer att kännas starkt, det vet jag redan nu.


Och när jag ändå är inne på olika hem i denna spretiga bloggpost: Jag ser innerligt fram emot den dagen Maren Ingeborg flyttar in i sitt nya, då ska jag komma och knacka på och smyga runt med kameran för jag kan lova redan nu, att det kommer bli som inget annat! 


Sista dagen åkte jag hem till min bror, och angående hem igen, så kan jag säga att Martin och Hanna har en sådan fin blandning och känsla i sitt nya hus. Hos dem ska jag banne mig göra ett inredningsreportage så snart de är klara med köket i sin underbara funkisvilla. Och köket, ett av få som inte är utblåst utan hos dem får de gamla skåpen med bakelithandtag leva vidare, precis som de gamla elementskydden. Precis som man önskar. Vilket för mig är ren och skär porr.
Nu knäppte jag några bilder bara på prov för att i smyg visa min kollega på jobb som dessa men jag tycker allt att de är värda att visas upp som de är. Det känns överallt, så mjukt och kärleksfullt. Små minnen och på skåpet bland tavlor och minnen finns en bild på min mamma och där är hon sådär strålande och lycklig precis som hon ofta var, som jag minns henne…


Det här skåpet har stått i en lägenhet jag och brorsan stylade tillsammans en gång, sen följde det med ner till Göteborg och bodde hos oss ett tag. Men här i kusinens rum gör det sig såå mycket bättre. Gillar att ett loppisfynd kan få ha så många liv, och en sådan hållbarhet!


Där är hon. Våran mamma i vit kostym, så jäkla cool och söt. Så unga och kära. Och pappa håller henne så hårt i handen av gissar jag både lättnad och stolthet. Man kan kan såklart säga en hel massa om sina föräldrar men jag vet att deras kärlek. Den var så stor så stor. Den överlevde faktiskt allt. Till och med henne själv.
Christina den fina.


Ja, jag förlorar mig i minnen nu. Precis som den där morgonen sista dagen.


Då smög jag tidigt till Cottinos och åt en långsam frukost. Jobbade i mobilen. Försökte förstå att jag hade ett liv hemma att åka tillbaka till.


Så där satt jag. Och vägde orden, precis som nu. Så pass att jag totalt glömde mitt tåg och vackert fick köpa en ny biljett. 
Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv. En gång när jag skulle åka med mina föräldrar och en gång när jag gick runt med hjärtat i handen och drömde om någon som inte ville ha mig. Båda gångerna som jag minns det, var jag så otroligt förkrossad. Som om jag trodde att det inte går flera tåg här i livet.

Vilket det ju gör.
Det går alltid fler tåg kära du…

 

 

Och om du vill veta vad jag lyssnade på uppe i min hemstad, varsågod:

Melankolisk vår, lyssna HÄR!

/Drömma-Lotta