From 28 mars, 2018

Djupa kärlek ingen

Det där med orden igen…

Just nu.
Jag läser igen Bodil Malmsten och Ann Jäderlund. Djupa kärlek ingen. Läses. Flyktigt, i mellanrummen. Så djupt ett andetag når, eller tre. Hur många meningar hinner du läsa på dessa varma andedräkter?
Det är smulor kvar på mitt köksbord efter barnens frukost, blommor skriker efter vatten och jag sitter i mitt arbetsrum och skriver uppmuntrande ord till mina vänner och jag skapar plats för mig själv i mitt nya liv. Ibland vill jag kanske säga:
Au revoir Göteborg.
Bonjour något annat.
Men den här stan är jag ju fantastiskt fast i så länge papporna väljer att leva här. Så jag vinkar istället adjö till de vänner som sagt detsamma, och jag släpper taget om arbeten som tär. Då blir det kanske i slutändan, den staden jag vill leva i, ändå.
Och jag har suttit på mitt vidunder till stadsbalkong och avhandlat tre samtal, en ljummen kopp kaffe och en skållhet vit kvarglömd glögg. Innan jag reste mig och gick in hade all snö på räcket hunnit smälta.
Att ställa sig frågan, 

Hur vill jag leva
hur vill jag älska
hur vill jag arbeta
gör jag ständigt dessa dagar.

För mig är transformationen vid vår och höst betydligt större än vid våra tolvslag. En relation börjar inte med giftermålet och ett föräldraskap inte vid förlossningen. Allting är organiskt.
Så som i mig om våren. Och nu är tid för:


Middagar
romantisera sitt egna liv på instagram
fila sina fötter
titta på solnedgångar och mjuka sovande barn
hålla vänners händer
träna sig varm på stadens badanstalt
väga för och emot inför nya möten
arbeta med fotografierna som bränner i huvudet
med texterna som vill ut
och aldrig mera ge sig för lätt, för smicker eller människor som lovar väldigt fint
och inte lita på dem som säger sig vara ärligheten själv
frihet är det mera tid för om något.

Upp till bevis nu. Människa. Liv. Mig själv.
Upp till bevis, på ett brutalt islossande sätt, på ett körsbärsblommande doftande av fuktig solvarm jords, vis.

/Drömma-Lotta