From september 2017

allt mitt är ditt

Hej. Jag skriver listor och strukturerar mitt inre kaos. 
Tändstickor, naturfärgade post-it lappar, Byggfabriken, apoteket, kom i tid till olika saker som du behöver komma i tid till.. Disktrasa, schampo, vin, mera brieost och mera mat punkt. I mellanrummen andas jag lätt, ytligt. Min mage är bortkopplad. Jag tänker sen. Sen, ska jag vila efter kaoset som varit med sjukhus och tusen nålstick, separation flytt nya jobb och väntan på bättre tider. Kanske att det är svårt att ta in hur dålig jag varit, och att jag inte ens är hel än. 

Någon sommar fick jag inte nej men ett stort hem med vinklar och vrår och slipdamm och ungar och mat.se och val av tapeter och en balkong få förunnad. Det föll en stjärna i mitt knä också. En sån där som antagligen är för bra för att vara sann så jag håller andan och är livrädd. Som att sörja något som inte hänt än. Och på samma gång vara tacksammast i världen för varje minut som kom min väg…

Och innan det. Detta. För det som inte blev och det som vi sa adjö till. Och stoltheten över vad vi faktiskt åstadkom, det finaste av allt. Våra barn.

Jag tänker på det där att hitta hem. Och känna sig fri. Att vakna upp, känna sig trygg, hemma. Mitt hjärta slår som en liten flaxande kolibri och jag tänker att livet är för stort att ta in för det mesta.
En överlevare. En levare, är jag… Och allt börjar väl med en själv, och det där med insidan… inte hur alla andra är eller inte.

Dimma och höga hösthimlar, eller stålgrå himmel innan en åska, och ljummet regn som letar sig ner för halsen i september. Alltid ska jag vända ansiktet uppåt då, ta emot och fatta att lyckan bor i det. 
Det lilla, vardagliga. 

Såhär, fast mera visset och bedagat. det är mina bästa rosor ändå. Och även om jag inget har att säga vill jag säga allt. Till dig. Till er. Hallå, är ni ens där?

Jag väntade i fyra år på det här hemmet. Jag jobbade hårt för det och nästa gång jag bloggar ska ni nog få se lite. Annars finns jag ju alltid på instagram under @dromma till vardags sådär. Och Tranorna ska leva vidare i flickornas rum, fast de rödrosa istället för de blå som bodde i min förra hall. 221 kvm projekt på noll budget. Det är tur att man kan få lite spons på just tapeter, tur som tusan. 

Och mitt projekt kvinnor. Det längtar jag efter att få börja med igen. Det och att skriva. Att helt hänge sig och falla in den världen.
Här i mitt nya, finns ett rum att skriva i. Faktiskt gjort för detta redan när huset byggdes. Så här sitter jag idag och lägger orden på rad, redigerar kvinnor och bröllopskärlek och tänker att det är en jävla ynnest att vara frilans för det mesta. En del av mig skulle innerst inne vilja vara det på heltid. Om modet fanns.

Sen när jag ändå tar mig tid att blogga och allt det där andra så kommer insikten om att det är mitt hemma, mest av allt, och att andningen sakta flyttar sig från mitt bleka bröst ner till magen.
Lite som att vara i huset, där rosengrenar skrapar mot fönsterglasen och det där att handdiska är det vackraste som finns. Där morgonkaffet aldrig smakat godare och vinet virvlar runt min tunga som kyssar i regn, len mossa och solmogna hallon. 

Jag saknar dej.

Men jag kan vänta… Jag som aldrig kan, skulle kunna vänta 44 år till.
Om ett stjärnfall gick att hålla i en öppen handflata, vilket jag hoppas och tror.