From 17 oktober, 2016

This is not a lovesång

img_3700

Gamla texter gifter sig med nya och på torsdag låser jag in mig på hotell ett dygn eller två. Lovar inte någon något bara längtar efter att få tid att skriva mer än så långt 7-15 minuter nu räcker.
De där mellanrummen.
På natten. Eller om morgonen. Mitt djupa andetag, slänger upp dörren mot Karl Gustavsgatan och springer andfådd till buss 19 och sen har jag exakt sju minuter på mig att låta pennan plantera rosor i skrivboken. Som att alltid ta en snabbis. Funkar inte i längden. Jag vill älska fram orden omsorgsfullt. Ägna varje del av papprets yta den tid det förtjänar. Lära känna pennans spets, vrida och vända den lägga ner ta upp och börja om. Utan stress. 

 

Det värker så märkligt.
Vi har kanske inte träffats eller så har vi det, många gånger. Jag kommer inte ihåg vilken färg dina ögon har, bara att de ser rakt igenom.
Ett vet jag. Kameran älskar dig. Den riktas ofta mot dina händer har jag märkt. Som antagligen är varmare än mitt blod.
Om jag tänker på dem måste jag springa. jag får sån lust att springa, ifrån dig eller emot. Det är något oklart.
När man är ett skogsrå född ur en stor passion. Är det inte en nyhet. Att drabbas. Det ligger för mig.

Jag skulle resa till månen om du bad mig. Jag är så lojal,
säger jag inte.

Hur vill du ha ditt kaffe, ska jag föda dig ett barn?
Sa jag inte.
Du irriterar mig, stör, skär och gör mig skör. 



Halkar hem på hala löv under oktobermånes bleka buk. Vi släpper vårt blod på samma dag kan jag berätta.
Tänker där i det gråa fuktiga längs kanalen, att det är dags för nästa steg nu.
Så jag slår in sanningar och ärlighet i vackra tapeter från förr. klipper ut prassliga etiketter och skriver mina älskares namn som mottagare.

Ni ska vara mig evigt tacksamma.
Säger jag inte till någon av dem.
Jag vänder blad som andra sagt åt mig. Blåser nytt liv i hjärtat, följer det dit det vill utan att fråga mera.
För vem är jag att fråga, vem är jag att begära?

Annat än varje enskilt ögonblick.
Ingenting varar ändå för evigt.
Men jag har en biljett, en enkel resa i spiraler upp och ut i universum. Att missa avgången vore ett oförlåtligt brott, det förstår ni nog…

Det finns inget hopp kvar, ingen sång.
Bara plättar på ett frukostbord, med grädde från änglars bröst och blåbär från en trollsk skog i mitt barndoms Jämtland.
Vi kan sitta här tysta, på en armlängds avstånd. Och när ljuset faller över dina armar ska jag porträtterat dem.

Ska jag skriva en bok om vår kärlek som kanske bara varade i två dagar eller aldrig hände.
Du kan sitta tyst eller skriva eller måla eller vad en sån som du nu gör.
Det värker så märkligt. Jag säger mitt hejdå nu.

Tar mitt damage goods till kropp och går.

En avgång är en avgång, baby.


This is not a lovsång