From 12 oktober, 2016

Jord och blod och ljus – Agonist

img_9327

img_9348

img_9342

img_9317

img_9340

img_9329

 

img_9322

img_9307


Livet. Det blev onsdag igen.

Om det vackraste som hänt hittills  i veckan. Kvällsljuset sköt guldpilar genom spårvagnen. Vasaplatsen nästa.
Plötsligt genomborrades just jag. Varför, han jag tänka.
Ljuset passerade rakt igenom mig och det gjorde inte ont alls.
Våra celler dör hela tiden säger Petra. Vi dör lite varje dag. Nya celler kommer till. Varje morgon är du således delvis ny när du vaknar. Det är ett bedårande sätt att varsebli, en sådan vacker tanke. 
Den om att livet och döden pågår sida vid sida hela tiden, och om vi har tur blir vi genomstrålade av guldkopparfärgat ljus någon gång ibland, där på vägen…

Så jag lyssnar när en mamma gråter av lycka i telefonen. Någon överlevde. Och jag lyssnar på hon som kanske inte.
Men ingen överlever livet. Det är ju så. Så jag går till ett förtjusande mingel hos Artilleriet Studio med en själ som snart brister av allt vackert och fult. Ler och andas in. För alla bär en helt egen historia, en unik doft. Du ska vara nyfiken min vän, jag säger det till dig nu. Barnsligt öppen. Inte rädd för något. 

Och jag skulle ju tala om Agonist. Men det blir bara jord och blod och ljus, 
sandelträ bergamott white mysk och händer och ögon. Lust och liv. Alla vill till himlen och kanske att jag tog en drink innan jag skrev detta för att beväpna mig med ytterligare lite ork.
Men där då? Det var något som fastnade på mig. Som stannade kvar. Kanske dofterna. Kanske passionen som lyser igenom när någon talar med brinn, kanske samtalen bortom ytan, som rymdes i de där sagolika salarna i studion.  Som en varm vind rakt in i mitt arma hjärta.

 

Så godnatt nu. Och tack. Tack Niclas, Lisa Marie, Inga-Karin, Martin, Andreas, Elin, Sara och Sofie.