From oktober 2016

Det finns ett eget rum…

img_9509

img_9490

img_9526

img_9546

img_9531

img_9542

Om något som kan likna en naturkraft försöker jag skriva.
Det känns viktigt att lägga orden rätt.
Jag faller hårt uppåt. Det är ok. Motvindar stör sällan om man vill något tillräckligt mycket, så är det ju.
Jag har vandrat genom en öknen utan vatten i flera år, vandrat under stjärnor med kalla kristallögon.
Jag är min egen mamma, jag lugnar alla. Om allt är lönlöst eller sanning vet man först efteråt.
Göteborgs sista färger brinner med med mig men om jag ska vara ärlig har jag redan glömt vad som tog mig till den här gudsförgätna staden från början…

Detta att vara moder, att vara hemma och vårda och leva och samtidigt vilja skriva. En konflikt och ett dåligt samvete. En ständig längtan efter dem och ett eget rum samtidigt.
Så jag bestämmer mig. Samlar pengar och checkar in på rum 336. Hotell Pigalle ska ge mig skrivarro. Packar kimonon och spetsar och vin. Barnen passar barnen de timmar papporna inte kan. Jag checkar ut från samvetet. Bara är. 

Och det var helt fantastiskt. Ett eget rum i ett rum. Alla skrivböcker och nya pennan nära. Tunga gardiner och tusen kuddar, en egen divan. På det hela taget som att röra sig i 35 gradigt vatten, en känsla av att flyta runt i lycka och lust. På ömsinta vita lakan. Tiden stod alldeles stilla och andedräktsröken bolmade ur munnarna på stadens invånare utanför mina fönster. Milt regn. Spårvagnar gick som vanligt. Gula löv föll över Brunnsparken. Allt pågick parallellt, utanför spegelvärlden.
Under tiden skrev rummet sin egen saga och jag fick leva där. 

Tack

 

Dricka djupa klunkar av mig, ska jag.

img_4857


Dagen D är här.
Låsainmigpåhotelldagen.
Två skrivardagar, bara för mig. Är lyrisk och kanske att min hud kommer bli självlysande av egentiden. Av att möta mitt alldeles egna och orden jag inte visste fanns.
Så packar jag väskan omsorgsfullt, en grön fotsid kimono med rosa foder, tre skrivböcker och tre andra att läsa. Mina smycken och skir spets. Kameran. En klänning.
Sen.
På 19-bussen mot Brunnsparken. 

Ska jag ställa ner väskan och kameran på golvet, luta hela min tyngd mot dörrarna och lägga handflatorna mot det kalla glaset, andas dimma och rita hjärtan till livet. Åka fort fort. Titta upp mot husfasaderna och gula löv, låta bli att blunda i kurvorna när det kränger för då känns det som jag faller. 
Att tillåta sig att falla. 
Känna. Lösas upp. Falla isär.
Livets Liseberg. 
Kliva av sen, dra in oktobers silverluft i mina lungor och känna mig obeveklig, lugn, trygg. 
Och antagligen förvandlas jag till en flaska rött på Pigalle sen. 
Ska ta djupa klunkar av mig, låta gommen bli varse den runda eftersmaken och fylla igen varje förlorad mark, bitterhet, svaghet och varje kvarglömt tomrum med,
mig själv.

/Drömma-Lotta

Antikhallarnas Latteria

img_3717

 

Under hennes bröst gömmer sig ett äventyr om du vågar. Vi ses här i slutet av oktober klockan 14. Jag har blomma i håret, klänning och stickad kofta, du kan ha skägg eller glasögon.
Det är inte Göteborg det är Paris eller ännu längre bort. Vi ska äta utsökt mat och ha fint bordsskick, sitta oförskämt länge. Vi är stoiska och perfekta. Men du kan lägga handen var du vill under bordet, det är ok.

Det är ju ett äventyr har jag sagt.