När kroppen ber dig att andas lite långsammare…

secret garden roses

Jag brukar inte vara så personlig som förr, här på bloggen. Det har jag lärt mig den hårda vägen skulle man kunna säga. Men rent allmänt, är det på sin plats att påminna sig själv om att andas. Det brukar jag säga till andra men sällan till mig själv, inte särskilt allvarligt iallafall. Men istället för att hjärtat eller hjärnan tog tag i det, sa min kropp stopp. I form av dels en jobbig inflammation mellan mina revben, precis runt hjärtat. Lite övertydligt sådär, om jag får småle lite. Sen migrän och influensa som grädde på moset, jag antar att kroppen ville få mig att lyssna riktigt ordentligt. Så, med det sagt. Jag tänkte lägga resterande höst på detta:

Göra sådant som får mig att må bra.
Göra om hemma, (vi har redan börjat med nya tapeter och planer för småtjejernas nya delade rum).
Släppa nya prints, som de här bedagade rosorna på bilden…
Vila, det gör jag faktiskt aldrig.
Blogga mera, det längtar jag.
Säga oftare vad jag verkligen tycker utan att ta så fantastiskt mycket hänsyn till mottagaren jämt.
Delta i #Kustfolk och vara borta en helg från min stora familj. 

Ja, det var mest det jag ville säga. Lyssna på hjärtat. Ta hand om er. Lyssna på bra musik och var snälla mot varandra, generösa och varma…

One comment

  1. Tina says:

    Å være snillere mot hverandre behøver man alltid å minnes på, men jeg synes å si hva man virkelig synes er like viktig. Klart man ikke behøver å si det på en vemmelig måte, men noen ganger blir folk sure uansett. Jeg har lært at det ikke alltid er like populært å være ærlig, og iblandt får man heller ingen støtte om man sier høyt det ”alle” tenker. Så å være ærlig er bra, og det synes jeg du er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *